ÅSIKT

Barnen som går för långt

CECILIA ANNELL om porrens offer i en vidrig verklighet

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Hur i h-e kan man skriva en sån här bok? Och varför ger man ut det? Tänker jag medan jag läser den italienska författarinnan Simona Vincis debutroman Om barnen vet man ingenting. Jag måste lägga ifrån mig boken då och då, kan inte läsa vidare, vill inte. När den första chocken lagt sig, vad ska jag då säga?

Att detta förmodligen också sker i verkligheten? En grupp barn (men det kunde också vara vuxna) som leker tillsammans, förbjudna lekar som blir mer och mer våldsamma. Smärtgränsen flyttas långsamt tills det fasansfulla är ett faktum.

Martina är tio år och bor i en hyreskasern i utkanten av en liten italiensk stad. Där finns en massa barn som brukar leka ute på gården. Gårdens grabbar samlas runt Mirko som är femton. De drar i väg till en lagerbyggnad en bit bort och har hemliga möten. Efter några veckor splittras gänget, bara Mirko, Luca och Matteo fortsätter att hålla ihop. De frågar Martina och hennes klasskompis Greta om de vill följa med till lagerbyggnaden. Och så börjar deras till en början oskyldiga och oftast lustfyllda sexlekar, inspirerade av porrtidningar som Mirko har med sig.

Martina och Greta behöver inte oroa sig för horstämpeln, de är helt enkelt för unga. Matteo är också tio och Luca fjorton. Flickornas och pojkarnas kroppar är lika varandra, spensliga med platta bröst. De leker med den uppvaknande lusten. Martina känner en dubbelhet inför porrbilderna, det är både upphetsande och äckligt. Den fria och överallt pirrande lusten måste in i en förstelnad form där njutningen är hopsnörpt och kärleken maskerad med kyla. Mirko är den självklara ledargestalten och han drivs av en märklig inre vrede, texten antyder traumatiska tidigare upplevelser. De andra lyder honom blint, det ingår i leken. Tidningarna, som han får av två äldre killar, blir grövre och grövre. Så även lekarna. Tills en dag allt går över styr.

I italienska dagstidningar finns en avdelning som kallas "Cronaca" där hemska brott beskrivs i detalj, som ondskefulla sagor. Kanske har Simona Vinci inspirerats av dem, samt kollat in lite pedofilporr. Är romanen jag håller i min hand och som just fått mig att må så illa då bara ett spekulativt hopkok? Nej, boken känns viktig därför att det pågår en hel massa runtom i lagerlokaler och cykelkällare. Platser där barn leker.

Ofta fastnar diskussionen om unga tjejers sexualitet i huruvida de är offer eller självständiga individer som väljer och njuter av sex. Flickorna i Om barnen vet man ingenting upplever inte sig själva som offer. Simona Vinci lyckas skildra det där lilla utrymmet mellan skräck och njutning. Det som gör att man fortsätter allt längre, går över gränser, att man går med på även det som gör ont. Samtidigt blir flickorna så uppenbart offer - för en totalvidrig och cynisk porrindustri som infiltrerar sig ända in i småbarnens värld.

På behörigt avstånd från läsningens knytnävsslag i solar plexus kan jag se bokens existensberättigande. Jag läser boken igen. Simona Vinci moraliserar inte. Och det tänker inte jag heller göra. Det är inte boken som borde ha varningstext utan verkligheten.

roman

Albert Bonniers Förlag

Cecilia Annell