ÅSIKT

Små välsmakande russin

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Börje Ahlstedt.
Foto: ALEXANDER KENNEY
Börje Ahlstedt.

Av sex glansnummer ur världslitteraturen har Alfredson gjort en förströelse. Välsmakande. Om än mest av russin.

Ett är Tjechovs sorglustiga Om tobakens skadlighet. Ett annat är titulärrådet Marmeladovs dekismonolog i Brott & straff av Dostojevskij. Ett tredje några mörknande sidor ur Jevgenij Jevtusjenkos Bekännelser av ett Sovjetseklets barn. Lägg därtill tre dödsmärkta epistlar av vår egen Carl Michael Bellman. Det är det nattsvarta hela.

Ändå på nåt sätt lysande. För förgängelse är inte allt. En del om chaplinsk ensamhet finns här också. Och längtan.

Men gängse teater är det litet av. Det är inte i ett nu som texterna finns. De framförs i imperfektum och binds ihop till nåt som ofta påminner om en afton recitationer.

Det ställer krav på uppläsarnas förmåga att levandegöra och dramatisera. Och mycket kan sägas om de berättare som här uppträder. Men chanserna att göra teater av sina monologer försitter de inte.

Marmeladov ( Ahlstedt) talar och kliar sig och ballkramar som vore han nyss utexaminerad från Actors studio.

Tobaksman Njutchin ( Svensson) är ett under av sällsam rörelseenergi där han hastar mellan rökarens ynka fasor och det äktenskapliga livets enorma elände.

Bellman ( Amble) får med utsökt piano- och röstspel de kända sorgerna i rosenrött att djupna mot svartaste svart och blomma upp i naivaste skärt.

Jevtusjenko ( Waldecranz) är den ende som gör sin text så dämpat som räckte det (vilket det också gör) med den känsloladdning som finns i själva prosan.

Kort sagt. Ingen skugga över texterna och de fyndiga kliv med vilka aktörerna för läsningen från rollbord (med tänt ljus på) till rollbord (med tänt ljus på) på simultanscenen. Kruxet är när framförandet går upp i överspel.

Inte för att det är svårt att le åt. Men för att det på nåt sätt underkänner textens egen förmåga att övertyga. Och åskådarens förmåga att fatta.

Nån gång blir det kort sagt mer russin än kaka. Efter så suverän servering: vem kan dock klaga?

teater

Mario Grut