Aftonbladet
Dagens namn: Signe, Signhild
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Så vackert, så vemodigt

Vladimir Nabokov.   Vladimir Nabokov. Foto: CAMERA PRESS

    Konsten att mista är en av de svåraste att utöva. Att utplåna ljuva minnen, som man kan bränna brev eller löv, låter sig ju inte göras. Ganin, den unge exilryssen i Vladimir Nabokovs vemodiga lilla roman Masjenka hanterar saken med en hårdhet, för att inte säga kyla, som man inte riktigt vill tro på. Men han är ju en romanfigur, och nog på sitt vis idealiserad. Ganin är, likt författaren själv, en aristokrat utan hemland. Hans få ägodelar ryms i en resväska. Han hyr ett litet rum på ett sjaskigt pensionat i Berlin där föns-terrutorna skallrar varje gång tågen passerar. Här bor även andra ryssar som av olika skäl flytt revolutionen. En gammal hjärtsjuk poet som aldrig lyckas skaffa rätt stämpel för att få visum till Frankrike, en ledsen judinna från Kiev som nöter sin enda klänning på ett kontor, en uppblåst "affärsman", ett par homosexuella dansare. Ingen av de stoiska emigranterna är särskilt älskansvärd.

Masjenka, som skrevs på ryska och kom ut 1927, är Nabokovs debutroman. Aris Fioretos har översatt från den engels-ka versionen. Den svenska verkar utmärkt, både distinkt och sensibel, men månne är Mas-jenka ett strå vassare på ryska? I de underbara partierna där Ganin i minnet återskapar sin ungdoms sommaräventyr med Masjenka i de vildvuxna parkerna och ängarna vid familjens lantegendom utanför S:t Petersburg, inbillar jag mig att Nabokov fångat något unikt ryskt, bundet till en epok som är för evigt förlorad. En förmodern landsbygd, svunnen folklore, klassernas endräkt " Orden, klangen, valet av liknelser har nog hemliga och djupa förbindelser.

 

    Ändå är det stundvis så vackert så man blir gråtfärdig. Den här 70-åriga romanen är ju i sin återhållna förkonstling mer värd än många, många av de stilistiskt obekymrade samtidsverk som säljs pallvis i bokhandeln.

När Ganin får chansen att återförenas med sin forna kärlek, som i alla fall efteråt, i fantasin, gett honom de "lyckligaste dagarna i hans liv" tvekar han. Varför? Ja, det är bokens bittra kärna.

Vill man ta reda på verkligheten bakom Masjenka kan man läsa kapitlet om Tamara i Nabokovs skarpa självbiografi Speak memory (Låt höra av dig minne, 1979). Men den diktade historien är bättre.

Pia Bergström-Edwards
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet