ÅSIKT

Förenade av tårgas

NAOMI KLEIN om hur polisvåldet driver fram ett radikalt motstånd

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
En man får hjälp med att tvätta ögonen efter polisens tårgasattack. I Quebec som i Malmö möttes demonstranterna med våld av polisen - vilket bara stärker deras motstånd.
Foto: AP
En man får hjälp med att tvätta ögonen efter polisens tårgasattack. I Quebec som i Malmö möttes demonstranterna med våld av polisen - vilket bara stärker deras motstånd.

Maude Barlow

, ordförande i Council of Canadians, kritiseras hårt för att inte ha stoppat ”Maudes mobb”. Aktivisten Jaggi Singh sitter i fängelse för påstått innehav av ett vapen som han aldrig ägt eller använt – ett slags katapult som sköt uppstoppade djur över det ökända stängslet i Quebec under förra veckans amerikanska toppmöte.

Det här handlar inte bara om att polisen inte förstod ett skämt. De förstår inte heller att en ny era av politiska protester har börjat, en som är anpassad efter våra postmoderna villkor. Det fanns ingen enstaka person eller grupp som kunde dra tillbaka ”sitt folk”, eftersom de tiotusentals människor som gick ut på gatorna för att protestera mot det amerikanska frihandelsområdet ingår i en rörelse som inte har någon ledare, något centrum eller ens ett namn som alla är överens om. Ändå existerar den onekligen.

Det som är svårt att förmedla i medierapporteringen är att det inte var två olika slags protester som ägde rum i Quebec – den ena en ”fredlig” arbetardemonstration, den andra ett ”våldsamt” anarkistiskt upplopp. Det fanns hundratals olika slags protester. En organiserades av en mor och hennes dotter från Montreal. En annan av en lastbilslast med gymnasie-studenter från Edmonton. En annan av tre vänner från Toronto som inte är medlemmar i något annat än sitt lokala gym. Ytterligare en av två kypare från ett av stadens kaféer som var på lunchrast.

Det fanns

naturligtvis välorganiserade grupper i Quebec: fackföreningarna hade bussar, plakat som gick i samma stil och en utstakad demonstrationsväg; den ”svarta gruppen” av anarkister hade gasmasker och radioförbindelse. Men under flera dagar var gatorna också fulla av folk som helt enkelt hade sagt till en vän: ”Vi drar till Quebec”, och med Quebec-bor som sade: ”Kom så går vi ut.” De anslöt sig inte till en enda stor protest, de deltog i ett ögonblick.

Hur skulledet kunna vara annorlunda? De traditionella institutioner som förut organiserade medborgarna i väl definierade, strukturerade grupper är alla på nedgång: fackföreningar, religioner, politiska partier. Ändå var det något som fick tiotusentals människor att ge sig ut på gatorna i alla fall, en intuition, en magkänsla – kanske bara den djupt mänskliga önskan om att få vara del av något större än en själv.

Hade de kommit överens om en rådande partilinje, en detaljerad uppspaltning av frihandelsavtalets för- och nackdelar? Inte alltid. Men protesterna i Quebec kan inte heller avfärdas som innehållslös politisk turism. George W Bushs budskap vid toppmötet var att den blotta handlingen att köpa och sälja skulle styra våra samhällen åt oss. ”Handel bidrar till att sprida frihet”, sade han.

Det var just denna utarmade och passiva demokrativision som förkastades på gatorna utanför. Oavsett vad de i övrigt strävade efter att uppnå framgick det klart och tydligt att alla demonstranter ville vara med och pröva på direkt politiskt deltagande. Resultatet av dessa hundratals miniatyrprotester som flöt samman var kaotiskt, ibland förfärligt, men ofta inspirerande. En sak är säker: det sista dessa människor tänker göra, efter att till slut ha lyckats ta sig ner från politikens åskådarplats, är att lämna över tyglarna till några förmenta ledare.

Demonstranterna

kommer emellertid att bli mer välorganiserade, ett faktum som mer beror på polisens aktioner än på några direktiv från Maude Barlow, Jaggi Singh eller, för den delen, mig själv. Om människor kom till Quebec på slingrande och improviserade vägar, i grunden osäkra på vad det innebär att delta i en politisk rörelse, var det något som förenade oss alla när vi väl anlänt: massarresteringar, gummikulor, men framför allt ett tjockt vitt täcke av tårgas.

Trots att liberalerna valt som linje att berömma ”goda” demonstranter och fördöma ”dåliga” utsattes samtliga på Quebecs gator för en grov, feg och urskillningslös behandling. Säkerhetsstyrkorna utnyttjade några få stenkastares handlingar framför tv-kamerorna som ursäkt för att göra vad de hade försökt göra från början: att rensa staden från tusentals laglydiga demonstranter därför att det var mer bekvämt för dem så.

När de väl fått sin ”provokation” fyllde de hela kvarter med giftiga gaser och tvingade familjer att andas genom gasmasker i sina vardagsrum. Frustrerade över att vinden vände mot dem valde de att spreja mer gas. Människor som gjorde fredstecknet mot poliserna möttes med tårgas. Människor som hade hand om maten åt demonstranterna besköts med tårgas. Jag träffade en femtio-årig kvinna från Ottawa som muntert sade: ”Jag gick ut för att köpa en macka och attackerades med tårgas två gånger.” Människor som hade fest under en bro anfölls med tårgas. Människor som protesterade mot att deras vänner blivit arresterade utsattes för tårgas. Den första hjälpen-klinik som hjälpte människor som hade utsatts för tårgas blev också den angripen med tårgas.

Tårgasen var avsedd att bryta ner demonstranterna men den fick motsatt effekt: den förargade och radikaliserade dem, tillräckligt mycket för att de skulle heja på de svartklädda anarkister som vågade kasta tillbaka tårgasbehållarna. Tårgas må vara tillräckligt tunn och finfördelad för att kunna färdas i luft, men jag misstänker att de närmaste månaderna kommer att visa att den också har starka sammanbindande egenskaper.

Naomi Klein (kultur@aftonbladet.se)Översättning: Tor Wennerberg