Aftonbladet
Dagens namn: Magnus, Måns
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Den löjliga familjens tragedi

Mattias Silvell och Anders Beckman.   Mattias Silvell och Anders Beckman. Foto: Johan Lundberg

    Martina Montelius pjäs har en titel lång som en kort saga: Jag växte upp inbäddad i spenavarm kattsand älskad bortom allt förnuft. Det är en titel som också låter som inledningen till en poetiskt lagd analysands bekännelse för sin terapeut. Pjäsen, som nu har haft premiär på Kilen i Kulturhuset, Stockholm, utspelar sig i ett slags familj där skiten är lika betydelsefull som kärleken, ja, det är rent av en smula svårt att skilja de båda åt.

Montelius har ersatt den borgerliga familjen med den löjliga, och även om alla inblandade har större eller ännu större narcissistiska störningar, så är behoven och känslorna liksom frikopplade från empiriska personer och svävar i stället omkring i språket. Liksom i Montelius debutpjäs, Usch, nu blev jag lite mulen, finns här drastiska formuleringar och en kurialprosa med plötsliga lyricismer - familjeterapin har så att säga blivit en teatral metadiskurs.

Hasse de Medeiros och hans båda döttrar, den oändligt älskade och utnyttjade Renée respektive den evigt undanskuffade och utnyttjade Rigmor, dansar en absurdistisk dödsdans i ett scenrum bestående av barnkammarens träbruna klätterställningar. Här minns, maskas och mördas om allt från mysincest till mamma och Marat.

 

    Absurdismen hålls dock tillbaka precis så mycket att vi ändå ska minnas människorna som något mer än bärare av Montelius ord. Inte minst Rigmors splittrade behov leder ofta tillbaka till det barn som förmenades att bli annat än en nedbruten socialsekreterare. Bidragande till detta är tveklöst Ingela Olssons tonsäkra gestaltning där minsta förtvivlade ryckning i vänster ögonbryn eller en exakt fördröjd suck trollbinder.

I en god ensemble i detta förnuftslösa men nödvändiga fadermordsdrama (i dubbel bemärkelse) bör Anders Beckmans Hasse och Peter Kneips Per Robert uppmärksammas. Tillsammans skapar de en föreställning (åter i dubbel bemärkelse) om de gamla vanliga behoven och frustrationerna. Rytmiskt regisserade av Mattias Knave blir Montelius pjäs en skrattets kritik, men det är ett skratt som skyddar det ömmaste hos människan, det som kan döljas av en näve spenavarm kattsand.

Claes Wahlin
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet