ÅSIKT

Jag är flyktighet, jag är rök och doft

ULRIKA STAHRE ser Ma Liuming - och hans alter ego

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
"Fen- Maliuming"
"Fen- Maliuming"

På den senaste Venedigbiennalen, 1999, visades ett utsnitt av ett brett och energiskt kinesiskt konstliv. En av de mest minnesvärda konstnärerna var Ma Liuming, som ställde ut måleri och en videodokumentation av en performance, Fen-Maliuming walks on the great wall.

En naken ung man med långt hår och spensligt feminina ansiktsdrag går försiktigt koncentrerad, steg för steg så närvarande att själva platsen underordnas rörelsens alla detaljer.

När Ma Liuming nu - glädjande nog - ställer ut på Tensta konsthall är verket åter med, men satt i ett vidare sammanhang. Många av verken på utställningen är av senare datum än just detta, men flera föregår det. I centrum för de alla står en karaktär som är ett mellanting av konstnärsalias, fiktiv karaktär och ett konstprojekt i sig: Fen-Maliuming, ett gränslöst tvåkönat, upplöst subjekt vars namn stammar från det kinesiska ordet för rökelse, fen, förvillande likt tecknet för "delad".

Liuming skapade sitt alter ego redan 1993 i början av sin karriär och har sedan dess på olika sätt utforskat könsöverskridandet som bild tillsammans med andra gränser: levande och dött, nu och sedan. Han använder framför allt sin egen nakna kropp för iscensättningar av olika slag. Nakenheten och det tydliga sexuella temat i hans konst bidrog till att han 1994 fängslades i två månader och nu är förbjuden att ställa ut i Kina.

En rad performances från 1993 och framåt ställs ut i form av svartvita fotodokumentationer. De är milda, nästintill romantiska. Allvarsamt tysta kombinerade med små korn av både äckel och skönhet. Promenaden på kinesiska muren blir en befriande aktion och den ständigt närvarande nakenheten mer och mer abstrakt.

I de verk som dominerar utställningen har individer ur publiken erbjudits att bli fotograferade sittande (eller på andra sätt poserande) bredvid konstnären. Bild efter bild visar hur människor väljer strategier för kommunikation - klär av sig, skyler den nakne, pussas, skämtar, esteticerar. Verken handlar om att föra konsten närmare människor och framför allt om att relatera, att vara mer än en.

En delvis annan linje finns i en serie målningar med det egna ansiktet placerat på ett barns kropp, som inte ställs ut här men som är förutsättningen för skulpturserien De tio barnen. Den föreställer kraftigt för stora, bländande vita, spädbarn som alla bär likadana ansikten och uttryck. Uttryck som är förväxlande lika uttryckslöshet.

Liuming balanserar skickligt på den lakoniska linan. Han använder sig själv men utan att skapa självporträtt. Bilderna och skulpturerna är exempel på möjliga subjekt där jaget är spelat, en mask och en teater. Hans konst ligger nära teorier om det performativa subjektet. Men han gör något mer: de gränser som upphävs blir så ointressanta att själva upphävandet gladeligen förlorar sin mening. Ett förslag är att minnas den bokstavliga betydelsen av fen: flyktighet, doft och rök.

konst

Ulrika Stahre (kultur@aftonbladet.se)