ÅSIKT

Informations- diktaturen

Maria-Pia Boëthius förklarar vad public service är - och varför det måste finnas

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ett av de underligaste

påståenden som far runt i mediedebatten är att ”ingen vet vad public service egentligen är”, apropå Sveriges Television, UR och Sveriges Radio. Jag vet i alla fall vad pub-lic service är, varför det finns, varför det bör fortsätta att finnas och få en lika garanterad plats i vårt land som riksdagen.

Public service är de enda riksspridda massmedier, som praktiskt taget alla svenskar har tillgång till, som inte finansieras av reklam och som inte ägs och styrs av företagsamheten utan i förlängningen av folket självt.

Public service är de enda riktigt stora, icke-privatiserade informationsföretagen i Sverige. Public service behöver inte vara säljande och behöver inte göra nyheter, konst, journalistik eller information ekonomiskt lönsamma, vilket gör public service till en frihetsö i en värld där gigantiska privata mediekonglomerat håller på att ta makten över all världens information – och likrikta den.

Om public service försvann, såldes ut eller privatiserades skulle vi hamna i en ny sorts diktatur, som vi ännu inte känner igen därför att vi inte sett den tidigare: informationsdiktaturen där ett enda intresse, marknaden, har makten över all information.

Demokrati klarar sig inte

utan fria medier och fria medier klarar sig inte utan demokrati lyder ett gammalt mant-ra. Det myntades när det ännu fanns diktaturer i Europa. Men nu lever vi i en helt ny situation. De privata intressen som äger medier i dag söker inte frihet, de söker vinst. De vill göra varje aspekt av berättelsen om världen lönsam och attraktiv för reklamköparna. Om marknaden tar över alla medier betyder det att vi får en demokrati utan fria medier och det betyder slutet på demokratin. Berättelsen om världen är i långa stycken alls inte lönsam – men ofta komplicerad och intressant – och inte sällan krävande och lite långtråkig. Allt sådant söker privata medieägare att skära bort.

Det skulle vara intressant att skicka en indisk eller en afrikansk sociolog till USA som mätte hur indokt-rinerade amerikanerna egentligen är av sina kommersiella medier. De kämpande medieaktivisterna i USA har alltid bara ett och samma budskap till oss i Europa: Vad ni än gör, se till att få behålla de public service-kanaler ni har intakta. Det är det absolut viktigaste just nu i denna det tjugoförsta århundradets kamp om informationsmedlen – en klar pendang till förra sekelskiftets kamp om produktionsmedlen.

Man kan ha

en lång rad invändningar mot hur public service sköter sitt uppdrag i Sverige i dag – och jag har dem alla – och man kan diskutera hur uppdraget ska se ut. Men så länge public service i förlängningen förblir i folkets ägo, finansieras av folket och styrs av folkvalda politiker finns friheten att demokratiskt diskutera uppdraget och innehållet, att ändra det, att göra det till föremål för allmän debatt, att till och med folkomrösta om det. I samma sekund som en eller flera kanaler i det allmännas tjänst privatiseras upphör dessa möjligheter.

Vi är i dag – ofta i de kommersiella medierna – utsatta för ett nyspråk som saknar motstycke. Folkets inflytande över medier, över informationen, över telefoni, över sjukvården kallas ”statligt” och jämförs med kommunism. När privata rövarbaroner som Silvio Berlusconi eller Rupert Murdoch, kraftigt korrupta mediemoguler, med hjälp av sina medier regelmässigt korrumperar demokratin och journalistiken kallar man deras medier för ”fria”. Vi lever i en tid där de många människornas – folkens – gemensamma ägande av och inflytande över en liten del av informationen av informationstyrannerna kallas ofritt – medan enorma monopol, truster och karteller i privat ägo, inte minst inom medierna, kallas frihet.

Sveriges största

mediekonglomerat, Bonniers, omsätter 15 miljarder per år. Public service, SVT och SR omsätter 5 miljarder per år. Det är en fantastiskt billig summa för folket att betala; för att få lov att behålla ett fönster, behålla public service, som även om de inte lever upp till det nu – i framtiden kan styras till att ge oss all den information vi behöver för att överleva som demokrati, vid sidan av de privata medierna. För de privata mediekonglomeraten är sällsamt ointresserade av demokrati – det visar all granskning. Och det är ju på sitt sätt självklart. Demokratin står i vägen för marknadens totala ockupation av våra liv.

Maria-Pia Boëthius