Aftonbladet
Dagens namn: Signe, Signhild
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

En pastisch i tiden

MARIA BERGOM LARSSON läser en hyllning till svensk litteraturhistoria

Carina Burman.   Carina Burman. Foto: CATO LEIN

    Carina Burman placerar sin huvudperson mitt i salongen, ungefär som Fredrika Bremer. Härifrån kan hon följa och kommentera det psykologiska spelet mellan sina personer, hur händer snuddar vid varandra över pianoklaviaturen, hur hettande kinder och plötsliga tystnader avslöjar de äls-kande, hur vänskap uppstår och övergår i förbjuden kärlek. Hur goda seder kommer på skam och gifta eller trolovade bryter sina löften överväldigade av den nya passionen. Bremer gjorde salongen till ett mänskligt drama och Carina Burman är påläst.

I Malla Silfverstolpes salong i Uppsala samlades Sveriges kulturelit till vittra samtal och högläsning av varandras verk. Tiden är åren mellan 1816 och 1847. Och huvudrollerna spelas av den tyska författarinnan Amalia von Helvig och den svenska författaren och historieprofessorn Erik Gustaf Geijer. Han som i litteraturhistorien gjorde sitt berömda avhopp till liberalismen och skrev Ensam i bräcklig farkost.

 

    Men idéströmningar är egentligen inte Carina Burmans intresse, utan känslorna, passionen, smärtan och människors möten.

Liksom i de tidigare romanerna om Johan Henric Kellgren och Sophia Elisabeth Brenner har hon byggt Islandet på sin lidelse för den svenska litteraturhistorien och på andras och egen forskning.

Våren 1816 anlände den berömda tyska författarinnan Amalia von Helvig tillsammans med sina två små söner och sin syster till Uppsala där hon i Mallas hem fann en fristad. Hon var gift med en svensk militär i ett olyckligt äktenskap. Hon är fyrtio år gammal, vacker, begåvad, litterär och modern, vän med Goethe, Schiller och flera av de tyska romantikerna. Hur långt från Erik Gustafs Ransäter och Värmland med rötter djupt i den svenska skogen!

Erik Gustafs föreläsningar i svensk historia blev emellertid succé och Amalia fascinerades av den begåvade värmlänningen. Han är trettiotre och trolovad med sin värmländska barndomsvän Anna Lisa som i sju år väntat och till sommaren planerar att äntligen få gifta sig.

 

    Amalias efterlämnade brev visar hur intensiteten stegras i deras relation. Men i juni 1816 återvänder hon till Tyskland och Erik Gustaf reser till bröllopet med sin Anna Lisa. Där kunde det ha tagit slut, en parentes. Men Anna Lisa finner fyra dagar före bröllopet Amalias kärleksbrev i Erik Gustafs plånbok. I sina minnen berättar hon om detta oväntade fynd som kom hennes värld att störta samman och klagar över att hennes skyddade uppfostran inte hade förberett henne för sådana överraskningar i livet.

Anna Lisas upplevelse av sveket finns bland annat dokumenterad i Eva Lis Bjurmans intressanta antropologiska studie Catrines intressanta blekhet. Men Carina Burman väljer Erik Gustafs perspektiv, där kärleken till Amalia blir tragisk och evig och Anna Lisa en svartsjuk men trofast gnällspik som han på ålderdomen försöker rymma ifrån.

Nå, detta är fabeln och dessutom välkänd litteraturhistoria, men blir det litteratur? Islandet är en brevroman och perspektivet kommer snett från sidan, från Amalias syster som minns och berättar. Greppet är tidsenligt, genren förekommer i många samtida sentimentala romaner från Richardson till Bremer.

 

    Och Burman avlyssnar med vitalitet och lyhördhet tonen, tidsfärgen, så skickligt att jag inte skulle kunna skilja hennes brev från äkta. Pastisch således, precis som hos Odd Nerdrum. Pastischen tycks ligga i tiden. Ett gammalt språk ska uttrycka nya erfarenheter, eller kanske gamla och eviga erfarenheter? Det kan bli något av tittskåp över hela konstruktionen. Eller om jag ska vara elak, en underhållande knytblusroman i litteraturhistorisk förpackning.

Maria Bergom Larsson (kultur@aftonbladet.se)
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet