ÅSIKT

Silvio stinker

OLLE SVENNING om Berlusconi - på väg att bli en av Europas mäktigaste män

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Silvio Berlusconi hyllas av anhängare i den syditalienska staden Taranto. På söndag är det parlamentsval och Berlusconi kan bli Italiens nya premiärminister.
Foto: FRANCO DE VINCENTIS/AP
Silvio Berlusconi hyllas av anhängare i den syditalienska staden Taranto. På söndag är det parlamentsval och Berlusconi kan bli Italiens nya premiärminister.

Vittorio Mangano beundrar Silvio Berlusconi: "För mig var Berlusconi som en förälder. Det förtroende han visade mig är lika stort som det jag känner för honom och hans familj."

Vittorio Mangano är dömd till dubbelt livstidsstraff för mord, narkotikahandel och maffiaverksamhet. Han var capo (ledare) för Familjen i Porta Nuova.

Citatet finns med i Italiens verkliga bestseller, L"odore dei soldi (Editore Riundi). Pengarnas stank, som boken kan översättas till, är skriven av journalisten Marco Travaglio och politikern/läkaren Elio Veltri. Huvudfrågan de ställer gäller inte maffiasamröret, i och för sig väl belagt, utan pengarna: Varifrån kommer Berlusconis miljarder? De som gjort honom till en av världens rikaste män, försedd med tv-kanaler, tidningar, fotbollslag, bostadskvarter och ett stort politiskt parti. Travag-lio/Veltri tar läsarna med på en resa genom landskap fyllda av skattesmitar-öar, svarta jättekratrar där pengar försvinner eller tvättas. Åklagare och advokater fungerar som ciceroner.

"En italiensk berättelse" kunde man säga och citera titeln på den fotobok Berlusconi skickat ut till väljarna. Den gamle italienske eller florentinske furs-ten har förvandlats till auktoritär penningmagnat. Från Medicis hov med filosofer och konstnärer till Berlusconis sjaskiga affärskolleger, marsipanpornografiska tv-program och fascistsamröre.

Berlusconi jämförs ofta med diktatorn Perón. Högerpopulismen förenar liksom antiintellektualismen. Fast det finns inga skjortlösa hos Forza Italia, mest ett skrämt småborgerskap, ett mellanskikt av affärsmän och vanekatoliker som övergivits av ett imploderande, korrupt kristdemokratiskt parti.

Också personer, vanligtvis befriade från konspirativt tänkande och larmande pessimism, varnar för att den italienska högern hotar demokratin. Så säger EU-kommissionens förre ordförande Jacques Delors, den gamle klassiske liberale publicisten Indro Montanelli och Antonio Di Pietro,

åklagaren som ledde den stora kampanjen mot korruptionen i italiensk politik och affärsliv. Överlevande från motståndstiden och antifascismen mobiliserar, liksom intellektuella. Skådespelaren Roberto Benigni, som vet mycket om det fascistiska våldet, finns med bland dem.

Den upplysta kapitalismen skräms av Berlusconialliansen. En vanligtvis cynisk affärstidning som Economist dömer ut Berlusconi som möjlig regeringschef och fyller sina sidor med texter som tycks vara avtryck av L"odore dei soldi. Finansfurstarna Agnelli understöder diskret center-vänstern. Ingenstans i den demokratiska världen riskerar makten att samlas så massivt hos en enda man, säger liberaler och ser Berlusconis kontroll av statsapparat och privata tv-kanaler som något som bara finns i det auktoritära, rövarkapitalistiska Ryssland.

Berlusconi kan bara räkna med stöd från EU:s gemensamma högerparti, där svenska moderater och kristdemokrater ingår. Europahögerns ledare, spanjoren Agag, anser att kritiken mot Berlusconi ska tolkas som en vänsterkomplott. En seger för Berlusconi, säger Agag, är ett steg på vägen mot att bryta väns-terns hegemoni inom EU.

Silvio Berlusconi förefaller befriad från de spärrar som en demokratisk övertygelse sätter upp mot propagandistisk vulgaritet och maktmissbruk. Han kallar Italiens regeringschef för en "nazistisk dvärg" och vägrar delta i offentliga diskussioner med center-

vänsterledaren Rutelli, som han kallar en nolla, en som inte förtjänar en debatt.

Under den korta parodiska tid Silvio Berlusconi var premiärminister (sju månader 1994) lät han stifta en finanslag, uppkallad efter dåvarande finansministern Tremonti. Lagen gav rätt till extremt förmånliga skatteavdrag för företagsinvesteringar. På så sätt kunde Berlusconi, dock utan att investera, slussa in ett par hundra miljarder lire i sitt företagsimperium. Regeringschefen lät skattebetalarna göda de egna privata bolagen. Bananrepublikens principer. Tilltaget är anmält till EU-domstolen av domaren Di Pietro. Dessvärre skyddar EU-högern Berlusconi, förhindrar att hans parlamentariska immunitet upphävs och fifflar för att förhala en rättegång i Spanien. Berlusconi jagas av den spanske advokaten Baltazar Garzón, mannen som lät gripa Pinochet. Garzón vill åtala Berlusconi för ekonomisk brottslighet i Spanien och har till och med stöd från högertidningen El Mundo.

Berlusconis högerpopulism är inte programmatiskt särskilt utvecklad. Mekanismen bygger på relationen mellan Ledaren och folket. Den starke, framgångsrike mannen som sprider en smula välstånd åt sina underordnade anhängare. Program skrivs däremot av högeralliansens, eller som de kallar sig "Friheternas hus", andra allierade. Lega nord förkunnar separatism, kamp mot det fattiga södern och mot invandrare och flyktingar. Italien ska bli en federation med ett rikt norr, avskärmat och skyddat mot Sicilien och "parasiterna" i Rom. Budskapet förs fram under gröna baner och keltiska symboler och med hjälp av marscherande män, kvinnor och barn. Alla klädda i gröna skjortor. Slagordet regionernas Europa har fått ett omänskligt grönt ansikte.

Postfascisterna kring den gamle Mussolini-beundraren Gianfranco Fini hyllar den starka staten, lag och ordning och inväntar Berlusconis fall. Då tar Fini över ledarskapet för högern. I väntan på det får den oerhörda floran av riktiga fascistpartier sköta grovjobbet. Budskapen finns på uppklistrade valaffischer: 250 000 flyktingar. Ut med dem. Italien behöver riktiga pojkar. Inte homosexuella. Abort är mord. Europa ska ha jordens och blodets gemenskap.

De som ylar som på den gamla tiden, den som så genomträngande obehagligt skildras i Ettore Scolas filmer, har beretts plats i Berlusconis högerallians, i Friheternas hus. Rentav i EU-högerns gemenskap.

Den italienska center-vänstern för en ängsligt defensiv valkampanj, skrämd av det mediala underläget, av alla strategiska misstag (exempelvis att försöka skriva ny författning med Berlusconi), av ledarskiften och slitsamma samarbetsförhandlingar. Olivalliansen, som den kallas, får hjälp av Bill Clintons gamla medieexperter och den har kunnat samla sig bakom den hygglige ledaren Francesco Rutelli, som skötte Rom så att till och med Vatikanen blev nöjd.

Olivalliansens kärna är socialdemokratisk och grön men den rymmer också ett antal liberala partier. Prästkragar och solrosor kallar de sig, naturligt nog. Bland dem finns nämligen vänsterkatoliker som Romano Prodi och lysande teknokrater som utrikesminister Dini och juristen Di Pietro.

Vänsterns vänster finns däremot inte med i alliansen. De kommunister som besynnerligt nog kallar sig reformerade och som förresten är Gudrun Schymans samarbetsparti kräver en "verklig" vänsterpolitik eller att "statens verkliga ansikte" ska avslöjas. Som det heter i det teoretiska huvudorganet, 30-årsjubilerande Il Manifesto: "Mot högern och för en reformerad vänster."

Kanske minns denna renhjärtade vänster inte alla texter av Antonio Gramsci. Han skrev om de ideologiska blocken och ställningskrigen. Italien måste försvara demokratin och sin roll i Europa. Då är det klokt att förena sig med försvararna, också om deras allians verkar en aning oklar och bräcklig.

Olle Svenning