ÅSIKT

Ohyggligt, hypnotiskt

RAGNAR STRÖMBERG ser Håkan Nesser överskrida deckargenrens gränser

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Håkan Nesser.
Foto: ULLA MONTAN
Håkan Nesser.

Den före

detta kommissarien Van Veeteren är numera också före detta ensamvarg. Hans antikvariatsbokhandel har mist rangen som klosterlik tillflykt undan människosjälens labyrintiska avgrunder för att i stället utgöra en av tillvarons båda hörnpelare, för när han kommer hem om eftermiddagen väntar honom hans älskade Ulrike. Och Stravinsky, förstås, Ulrikes fridsamma hankatt. Lägg till detta att den luttrade grubblaren på ett par och sextio, nu också kan titulera sig farfar till det "in i helvete söta" underverket Andrea, det enda sonen Erich lämnat efter sig utöver det plågsamma minnet av sitt lika korta som förslösade liv, så verkar det sannerligen som om Van Veeteren vunnit, om inte själva kriget mot ondska och kaos, så i alla fall ett avgörande fältslag.

Nej, inte i sin vildaste fantasi kan han - eller, för den delen, Ewa Moreno, Münster, Jung och alla de andra forna kollegorna vid Maardams kriminalpolis, vars chef han varit och vars åldrade vishetslärare han är - föreställa sig vad som skulle kunna få honom att överge sin själs välordnade trädgård och ännu en gång ge sig ut på jakt efter det rovdjur vars namn är Människa.

Lyckligtvis

är Håkan Nesser i besittning av en sådan fantasi, jag säger lyckligtvis, för Svalan, katten, rosen, döden, den nionde romanen i Maardam-sviten, är helt enkelt berättarkonst på svindlande hög nivå, med en intrig så mardrömsklart logisk att denna nedstigning i helvetet, trots sin tematiska och moraliska komplexitet, aldrig ett ögonblick blir rörig.

Dagen före en semesterresa till Rom biter Van Veeteren sönder en plomb på en olivkärna när han sätter tänderna i en smörgås med bland annat urkärnade oliver. Efter att ha skällt ut expediten gör han lite småkrafs på antikvariatet, där han blir uppsökt av en präst i beråd, som inte hinner framföra sitt känsliga ärende innan kommissarien på butikens bekostnad går till Maardams dyraste tandläkare för att kunna njuta av Romvistelsen med sin Ulrike.

Det Van Veeteren inte orkar, vill och hinner höra är att en ung flicka har berättat för prästen, som är avlägsen släkting till den oskyldigt dömde Leopold i Återkomsten, att hon har ett förhållande med sin manodepressiva mors älskare, Benjamin Kerran, ett förhållande hon nu vill dra sig ur.

Vid återkomsten från Rom är prästen död, krossad under ett tåg, och den unga flickan spårlöst försvunnen från sitt hem, där hennes mor hittas mördad. Det enda polisen har att gå efter är älskarens namn, som flickan antecknat och när Benjamin Kerran visar sig vara en litterär figur, en kvinnomördare i en obskyr engelsk deckare från 20-talet, börjar Van Veeteren ana ett gåtfullt mönster.

Mönstret blir

tydligare och än mer skrämmande när namnet Moosbrugger - mördaren i Robert Musils Mannen Utan Egenskaper - dyker upp: en "copycat", en mördare som antar litterära, fiktiva mördares namn för att "signera" sina verk.

Men då har Nesser redan hunnit spela upp ouvertyren till det som ska bli hans hittills mäktigaste berättelse om det mänskliga psykets mest dödliga sjukdom, tomheten, som får den smittade att överskrida den för honom, bara honom, osynliga yttersta gränsen och ta andra människors liv.

Nesser njuter av att ta avstamp i det banala, för han vet att då sänker vi garden, så att läsaren följer förvandlingen från patetisk bedragen äkta man till mördare inifrån, vi vet i samma ögonblick som mördaren att han kommer att göra om det, igen och igen, inte av vrede, inte av svartsjuka - utan för att ingenting annat kan ge samma känsla av makt. Det är ohyggligt, det är hypnotiskt och kommer under de följande fem hundra sidorna aldrig att släppa greppet.

Jag vill

här understryka att de av berättelsens förutsättningar jag nu redovisat dels föreläggs läsaren från första stund, för vi ligger länge steget före Maardampoliserna, dels motsvarar en mycket liten del av den totala textmassan.

Med Svalan, katten, rosen, döden överskrider Håkan Nesser genrens gränser, och han gör det med det osöktas virtuositet både i de stora linjerna och i de minutiösa detaljerna.

Jag har bara en invändning: ryktet gör gällande att denna den nionde Maardam-romanen utgör svitens näst sista, ett framtidsperspektiv jag knappast är ensam om att finna helt oacceptabelt.

Något måste göras och det snabbt. En olivkärna till det bästa förslaget.

roman

Ragnar Strömberg