ÅSIKT

Medlöpare till makten

JOHN PILGER om "fria" universitet som inte gör sitt jobb

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Häromdagen deltog jag i en viktig internationell konferens vid Sussex University i närheten av London, på temat "den nya imperialismen". Det märkvärdiga var att den ägde rum överhuvudtaget. En lektor vid School of African and Asian Studies vid Sussex sade att han på mer än tio år aldrig hade varit med om en öppen diskussion om imperialism. Konferensen bedömde att 80 procent av studierna i internationell politik vid västvärldens viktigaste universitet ägnas åt Europa och Förenta staterna. Resten av mänskligheten existerar bara i den mån den är viktig eller användbar för "västerländska intressen", en förskönande omskrivning för västerländsk makt och imperialism.

Den moderna imperialismen nämns sällan vid sitt rätta namn. Den utgör ett allt mer tabubelagt ämne, som beskrevs som "provocerande" av de akademiker som höll sig undan från konferensen vid Sussex. Detta reser en viktig fråga om den akademiska tystnaden. Det händer att universitet som berömmer sig av en fritänkande tradition tystnar. Tyskland och Sverige på 1930-talet och Förenta staterna under McCarthy-eran erbjuder slående exempel.

Tystnaden i våra dagar är inte lika uppenbar, men den innebär i lika hög grad en anpassning efter maktens önskemål. Till exempel: en invasion och ockupation som dödade tredjedelen av en befolkning, och orsakade fler döda i proportion till hela befolkningen än Pol Pots massmord i Kambodja, var föremål för en akademisk tystnad som varade under merparten av 24 år, med få undantag.

Det handlade om Östtimor, som Henry Kissinger - då utrikesminister under president Ford och ännu i dag en högt värderad akademisk kraft i västvärlden - en gång liknade vid ett "obskyrt läskedrycksmärke". Tidigare hemligstämplade dokument visar att Kissinger 1975 skickade vapen illegalt till Suhartos invaderande trupper, i strid mot ett beslut i FN:s säkerhetsråd och ett vapenexportförbud som röstats igenom i den amerikanska kongressen. Indonesiens betydelse för den imperialistiska strategin berodde på dess omätliga naturrikedomar, i synnerhet mineraler och olja, och det faktum att det utgjorde en "frontlinje" mot den asiatiska kommunismen i det kalla kriget.

Studiet av efterkrigstidens internationella politik uppfanns som ämne i Förenta staterna, oftast med stöd från dem som utformade och verkställde den moderna amerikanska maktpolitiken: ett nätverk som innefattade Ford-, Carnegie- och Rockefellerstiftelserna, CIA:s föregångare OSS, och Council on Foreign Relations, som i praktiken utgjorde en gren av regeringen. Således fanns på de framstående amerikanska universiteten en röst som rättfärdigade det kalla kriget och den nya imperialism som i det tysta hade tagit vid där européerna lämnat.

I stora delar av Västeuropa har detta "transatlantiska" synsätt vunnit insteg, med hedervärda undantag. Det finns för närvarande ett antal variationer, med olika imperialistiska eufemismer. En "tredje väg" som innebär att vara "en god internationell medborgare" är på modet. "Humanitär intervention" är en annan favorit. Interventionisterna delar in världen i värdiga och ovärdiga offer. De irakiska kurderna är värdiga. Amerikanska och brittiska piloter "skyddar" dem mot Saddam Hussein. I Turkiet är de kurder som kämpar för att överleva som folk ovärdiga. Turkiet är medlem av Nato.

Interventionisterna utgår från att de nationer som utses till måltavlor är moraliskt underlägsna. Irak är Saddam Hussein. Serbien var Milosevic. Suharto däremot, som är en massmördare i en helt egen division, blev aldrig demoniserad. Tvärtom hyllades han för att ha skapat "stabilitet" i Indonesien.

Det här är ingen konspiration. Så fungerar systemet när universitet, som ofta tämjs genom sitt beroende av privata sponsorer, flyttar sin lojalitet från akademisk frihet till maktens behov. Den akademiska världens "liberala realister", som alltid är ivriga att tillskriva politiska beslutsfattare mer moraliska avsikter än vad de gör själva, ser med mediernas hjälp till att den västerländska imperialismen tolkas som krishantering snarare än orsaken till krisen och dess eskalering.

Bakom dimridåerna av jargong, förvillelser och teori rör det sig väsentligen om en förflackad vetenskap som ser terrorism i grupper, individer och "skurkstater", nästan aldrig i "våra" regeringar och vapenindustrier, som räknas till historiens värsta skurkar i fråga om brott mot de mänskliga rättigheterna.

Denna insikt om att "vi", den mäktiga västvärlden, bedriver en dödligt imperialistisk politik är det mest seglivade tabut. Det förekom ingen debatt om huruvida humanitära åtgärder skulle vidtas mot leveranserna av brittiska Hawk-jaktplan till folkmördarna i Indonesien. Det förekom ingen debatt om att stoppa sändningarna med amerikanska och europeiska vapen till terroristregimer i Saudiarabien, Israel, Turkiet, Irak, Iran, Pakistan, Colombia. Det förekommer ingen debatt om huruvida västerländska ledare borde ställas inför rätta för brott mot mänskligheten, brott för vilka det finns gott om prima facie-bevis. Föreställ er bara den nästan omedelbara förbättringen i humanitära villkor runtom i världen om "vi" upphörde med att stödja och finansiera terrorism.

Nu när USA är i färd med att utnämna Kina till sin nya fiende, och samtidigt planerar att militarisera rymden, lever vi i farliga tider. För att inte erfarenheten, minnet och historien ska omformas till instrument i de mäktigas händer behöver vi i västvärlden oberoende röster i centra för studier av imperialism, inte tystnad och anpassning efter maktens behov.

John Pilger