Aftonbladet
Dagens namn: Magnus, Måns
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Konsten att lita på sin blick

    Den tillfällige besökaren i ett främmande land, säg Japan, inbäddas i ljudet av ett obekant språk. Det egna modersmålet bleknar. Först försvinner kopplingarna till det egna språkets sociala ursprung, dialekter och tonfall besvärar en inte längre. Ej heller ordens enfald eller vulgaritet.

För en kort period kan det kännas behagligt att vara innesluten i själva ljudet av det främmande språket, men sedan vill man kommunicera.

Det vill nästan alla människor.

Och så står han där, besökaren i det främmande landet, och "pratar" på ett slags ersättningsspråk bestående av gester, leenden, rörelser, ibland uppblandat med enstaka ord på engelska.

Sedan går ytterligare några dagar innan resenären blir ensam med sin blick. Han är, plötsligt tycks det som, utlämnad bara åt det han ser. Ögonen är hans enda resesällskap - och han måste lita på dem.

Det är, kan jag tänka mig, ett optimalt tillstånd för en duktig fotograf.

 

    Två av våra bästa fotografer, Gerry Johansson och Anders Petersen, reste till Japan för att "skildra" det moderna samhället, och nu kan man se en del av resultatet utställt på Centrum för Fotografi i Stockholm. Utställningen ingår i ett jätteprojekt, European Eyes on Japan, dit flera europeiska fotografer bjudits in för att på ett personligt sätt dokumentera alla Japans 47 prefekturer.

Gerry Johansson tillbringade fyra veckor i Ehime. Hans bilder kretsar kring grundelementen i japansk kultur: berg, träd och vatten. Resultatet är grafiskt och mycket vackert. Avskalat och i koncentrerad balans - precis som de japanska skrivtecknen. "Motiven" i Johanssons bilder skulle de flesta inte se, inte välja att fotografera. Man skulle gå förbi. Men just häri, att han väljer den icke självklara bilden, det som i förstone "inte verkar vara en bild", skapas något oväntat som genast genererar en mängd frågor.

 

    Anders Petersens bilder är orena, skitiga, sotiga, fläckiga, repiga, söndriga. Petersen for till Okinawa och har på sitt vanliga sätt lyckats komma människor tätt inpå; här står han på ännu ett av världens alla gömda ställen och väntar på att någon av världens alla ansiktslösa ska visa sig. Omständigheterna är som de är: för lite ljus, för mycket rök, någonting som skymmer bilden, någonting som inte borde vara där.

Den extrema närvarokänslan i Petersens bilder infinner sig bara för att han aldrig nöjer sig med att reducera människan till ett fotografiskt objekt. Han pratar med dem, han hänger vid bardisken, är tillsammans med dem "utan kamera" så att säga. På något annat sätt kan man inte förklara den egendomliga balans mellan det empatiska och det osentimentala i Petersens bilder. Nästan alltid sänder de porträtterade tillbaka en nyfiken blick åt fotografen och betraktaren. Nästan alla. Utom flickan på bilden här intill, den lilla blyga flickan i sin skoluniform gömmer sina ögon. Men om några sekunder, det är alldeles säkert, höjer hon sitt huvud och ser på oss med en förvånad blick.

Anders Paulrud
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet