ÅSIKT

Dödslotteriet

LARS ÅKE AUGUSTSSON om några brevvänner i fängelse och ett dödsstraff som kostar alltmer, både för skattebetalarna och för demokratin

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
I går skulle Timothy McVeigh, 33, ha avrättats i USA, men sedan FBI slarvat med papperen har hans död skjutits upp en månad. Fallet har satt ny fart på debatten om dödsstraffet. McVeigh dömdes för ett bombdåd i Oklahoma som krävde 168 människors liv.
Foto: AP
I går skulle Timothy McVeigh, 33, ha avrättats i USA, men sedan FBI slarvat med papperen har hans död skjutits upp en månad. Fallet har satt ny fart på debatten om dödsstraffet. McVeigh dömdes för ett bombdåd i Oklahoma som krävde 168 människors liv.

Äntligen kommer jag mig för att ordna breven från dem jag träffade vid mitt förra besök i Texas. Snart två år har gått sedan dess. Breven från Mike är flest, han svarar kort men troget och skickar dessutom kort till jul och födelsedag. Tonys brev är lättlästa, han kämpar intensivt för sin sak men har också koll på vad som händer inom politik och musik. Bill skriver minst regelbundet men hans brev är de långa, växlar mellan förtvivlan och förtvivlans hopp och är dekorerade med Love You och Friends Always Forever i marginalerna.

I kuverten brukar ligga en liten vit lapp med röd text: GENERAL INMATE CORRESPONDENCE. TEXAS DEPARTMENT OF CRIMINAL JUSTICE - INSTITUTIONAL DIVISION. Mina brevvänner är alla dömda till döden. En av dem har begått ett brutalt dubbelmord, där offren var en kvinna och ett litet barn. En har dödat två personer, men hade själv sex kulor i kroppen efter skottväxlingen. En är dömd på ett enda skakigt vittnesmål och har aldrig erkänt sig skyldig.

Enligt alla undersökningar stöder majoriteten av amerikaner tanken att samhället ska kunna döda den som har dödat. Opinionsmätningar i Europa brukar också visa att en hög andel av de tillfrågade stöder dödsstraffet. Anhängare av dödsstraffet talar gärna om sig själva som realister och ser motståndarna som naiva drömmare. Men den förföriska enkelheten i principen öga för öga leder, som Gandhi påpekade, till blindhet. Man måste göra sig blind för verkligheten för att inte se säregenheterna i enskilda fall som Mike, Tony och Bill och alla andra cirka 3 700 dödsdömda i dagens USA, för att inte se hur frågor om liv eller död avgörs av slump och politisk opportunism.

Som i Missouri 1999. Darrel J Mease som mördat tre människor på ett synnerligen brutalt sätt räddades från giftinjektionen av att påven, som råkade passera Missouri på sin rundresa, bad för hans liv. I samma stat var Roy Roberts dödsdömd för att ha hållit fast en fängelsevakt som dödades av två andra fångar - av vilka den ene fick livstid på grund av en oenig jury och den and-re fick ny rättegång efter en åklagarmiss - men efter att påven rest vidare var Roberts den som avrättades.

Man måste blunda och drömma sig bort för att inte se hur alla dessa enskilda fall bildar statistikens stora siffror. Hur dessa ska tolkas är en av de frågor som speglas i antologin The Death Penalty, en aktuell och populärt hållen redovisning av båda sidors argument.

Vad betyder etnisk tillhörighet? Både i Texas och Pennsylvania utgör svarta cirka tio procent av befolkningen men minst hälften av de dödsdömda. Men det kan, påminner forskarna Stanley Rothman och Stephen Powers om, också vara en rättvis avspegling av att svarta amerikaner också är klart överrepresenterade bland mordoffren. Att svarta dödar svarta är det vanligaste fallet.

Helt klart är dock att privatekonomi är avgörande för domslutet. Författaren Whitney George refererar i The Death Penalty en undersökning som visar att bara var tionde av de åtalade i mål där dödsstraff kan komma i fråga har råd till egen advokat; den överväldigande majoriteten får hålla till godo med illa betalda offentliga försvarare med högst varierande kvalifikationer för mordrättegångar .

Redan 428 f Kr argumenterade atenaren Diodotus: "Antingen måste vi upptäcka något än mera skräckinjagande än detta" - det vill säga dödsstraffet - "eller måste vi erkänna att det saknar verkan." Senast tillgängliga statistik - refererad i New York Times 22 september 2000 - stöder honom. Tio av de tolv stater som inte har dödsstraff har lägre antal mord än genomsnittet; och under de senaste tjugo åren har mordfrekvensen i stater med dödsstraff varit 48 till 101 procent högre än i stater utan dödsstraff.

Man kan drömma om en teknologi som gör döden ren och klinisk. Men alla som med öppna ögon sett filmen Dead Man Walking har fått en aning om den tortyr som föregår den modernaste formen av avrättning. Journalisten Christopher Hitchens bevittnade en giftinjektion och berättade i januarinumret 1998 av Vanity Fair:

"Den medicinska slakten av en hjälplös och en gång sinnesförvirrad förlorare [...] gjorde varken samhället eller individen säk-rare. Ingen moralisk skuld blev sonad. Det var en skrämmande, hemlig och skamlig historia, i vilken deltagarna i anständighetens namn inte kunde visa sina ansikten eller se varandra rakt i ögonen."

Drömmen om den perfekta avrättningen togs till sina yttersta konsekvenser redan i Charles Duffs klassiska A Handbook on Hanging. Den utgavs första gången 1928 och utkom sedan i sju utvidgade upplagor och har nu kommit i nyutgåva med förord just av Christopher Hitchens.

Irländaren Duff tar samma grepp som landsmannen Jonathan Swift, när denne i Ett anspråklöst förslag argumenterade för att äta spädbarn, nämligen att följa en accepterad praktik till dess yttersta konsekvenser. I hängningshandboken hyllas kunnandet hos de bästa bödlarna, diskuteras utförligt för- och nackdelar hos olika dödssätt, fram till den sadistiska slutsatsen:

"Galgen har alltid varit och är fortfarande för majoriteten av Englands konservativa och halvt mystiska styrande skikt vad violinen var för Paganini , vad cellon var för Casals , och pianot för Paderewski : ett ädelt instrument och föremål för deras innerliga kärlek. [...] För dessa människor skulle avskaffandet av galgen vara ett slags helgerån; och för dem är varje nedgång i antalet hängningar ett slutgiltigt tecken på imperiets nedgång. Bakslag kan komma, men hängningens mystiska lockelse kvarstår. Den kan förbli i mångens sinne ända tills den sista vätebomben gjort sitt för att uppfostra en upprorisk mänsklighet."

Duffs ironiska poäng är alltså att dödsstraff och förakt för demokrati brukar följas åt. Återinförandet av dödsstraffet var bland de ryska kommunisternas, de italienska fascisternas och de tyska nazisternas första åtgärder. Medan insikten om att dödsstraffet står i grundläggande motsättning till modern demokrati fått Storbritannien och andra europeiska länder att sluta avrätta fångar.

Den amerikanska drömmen är dock att förena dödande med moderna begrepp om medborgarinflytande och rättssäkerhet.

Juryns roll är avgörande. Den ska först avgöra frågan om den åtalade är skyldig, och därefter bestämma påföljden, om dödsstraff kan komma i fråga. En vanlig reaktion hos dess medlemmar är att avhända sig sitt personliga ansvar. En medlem i Indiana berättar om hur man av domaren fick: "en viss procedur, och vi behövde gå igenom alla dessa steg. Och om sedan bitarna passar ihop är det ens skyldighet att återvända med en dödsdom".

Men juryn är inte representativ för folkets åsikter. De principiella motståndare som enligt opinionsundersökningar utgör cirka tjugo procent av befolkningen får inte sitta i en jury som kan utdöma dödsstraff; utförliga frågeformulär säkerställer att enbart "dödskvalificerade"

(Death-qualified) jurymedlemmar utses.

Och beslutet att sända någon i döden är i sista hand inte juridiskt utan moraliskt, något som också avspeglas i Högsta domstolens uttalanden på senare år om att beslut om liv och död ska baseras på ett "rimligt moraliskt gensvar" och "individuell värdering".

Vid bedömning av straffpåföljden handlar det inte längre om konkreta bevis som vittnesmål, fingeravtryck, blodfläckar, mordvapen. Utan, med orden hos en annan jurymedlem, om "att förstå varför han gjorde det, om han kommer att göra det igen, vad för slags människa han är. Såna frågor är svårare. Så vi gick mera på känn."

Dessa uttalanden är hämtade från Robert Jay Liftons och Greg Mitchells Who Owns Death? Den psykologiskt orienterade Lifton och den politiskt orienterade Mitchells bok är ett av de viktigaste debattinläggen på senare år, inte minst därför att den argumenterar för den optimistiska slutsatsen att dödsstraffets dagar är räknade i USA, om bara tillräckligt många öppnar ögonen.

Inte bara för moraliska motsägelser, som den orättvisa urvalsprincipen för jurymedlemmar, som de otaliga exemplen på att pengar kan köpa liv och att brist på pengar kan kosta de fattiga livet de har, som de flerfaldiga exempel på hur oskyldiga dömts som nu fått deltstaten Illinois att införa ett moratorium för avrättningar.

Utan helt enkelt av den krassa orsaken att dödsstraffet kostar samhället en ohygglig massa pengar. Den komplicerade process som ska förena dödsstraff med rättssäkerhet medför att i exempelvis Florida kostar varje avrättning delstaten i snitt 3,2 miljoner dollar, sex gånger mera än en livstid skulle kosta. Kalifornien skulle tjäna 90 miljoner dollar årligen på att ge sina dödsdömda livstid i stället.

De pengar som går åt för att upprätthålla dödsstraffet tas ur samma kassa som dem för att upprätthålla lag och ordning. Det dyra dödsstraffet gör i själva verket gatorna och hemmen mera osäkra, äventyrar flera polisers liv, innebär minskade resurser för hjälp åt anhöriga till mordoffer.

Och flera opinionsundersökningar visar också att om medborgarna ställs inför valet mellan dödsstraff och livstid utan chans till nåd - om dessutom den dömde får arbeta och inkomsterna går till dem som fått lida för hans brott - inser majoriteten att det finns något bättre än döden.

För varje ny avrättning ackumuleras alltmera olösliga motsättningar. Men slutet för dödsstraffet i USA lär knappast komma automatiskt, utan det behövs att både dödsstraffets förespråkare och motståndare vaknar upp.

De som är motståndare till dödsstraffet måste leva med att majoriteten anser att dödsstraff i vissa fall kan vara berättigat. Men om diskussionen fokuseras på vardagliga begrepp som vad tryggheten kostar och på det orimliga priset som man redan nu betalar för att så att säga hålla dödsstraffet vid liv, borde det vara möjligt att vinna en majoritet för i första hand ett moratorium och att ersätta död med livstidsstraff utan nåd.

Eller har det amerikanska samhället utvecklat ett beroende av dödsstraffet, oavsett vad det kostar, på samma sätt som rökaren och drogmissbrukaren hellre förstör sin hälsa än lägger av? Medan den frågan far genom mitt huvud bokar jag flygbiljetter och hyrbil för nästa resa till Texas, för att träffa anhöriga till mordoffer och mördare, för att träffa Mike, Tony och Bill utan att veta om det är sista gången.

samhälle

Lars Åke Augustsson (kultur@aftonbladet.se)