ÅSIKT

Kriget i en skyttegrav

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Sarajevobornas bästa vän? Dimman! Sådan var belägringens realitet. I Cannes visas en ny bosnisk långfilm, No Man"s Land av Danis Tonovic. Den börjar i dimma: en grupp bosniska soldater ska avlösa en postering utmed stridslinjerna mellan serber och bosnier 1993. De går vilse och vilar i väntan på gryningen. När solen väl klättrar över de gröna bosniska bergen befinner de sig rakt framför en serbisk postering och en vild flykt undan salvorna från maskingevären börjar. Två av soldaterna hinner skadade i skydd i en skyttegrav halvvägs tillbaka till de egna linjerna. Men serberna skickar ut en pat-rull efter dem och slumpen gör så en bosnisk och en serbisk soldat hamnar i den övergivna skyttegraven, mellan stridslinjernas kulsprutor.

Ingenmansland ligger mellan hopp och förtvivlan. Det är världen utan moral, en etisk nollpunkt, där människorna försöker börja om i en plötslig insikt i att de faktiskt en gång i tiden båda kände samma kvinna i Banja Luka.

Denna kammarspelsliknande berättelse är lika spännande som intensiv. Med kärv, burlesk humor skruvas historien åt. Det finns ett tidlöst stråk av Svejk mitt i detta realistiska besök i en bosnisk skyttegrav. Men vägen från skyttegraven är fortfarande lång - hatet fräser i krigets gryta, försoningen är fjärran som ett cirrusmoln. I No Man"s Land beskrivs allt detta i en gripande slutbild. Uppifrån och på allt större avstånd ser vi en man som ligger kvar i skyttegraven. En bosnisk soldat som med sin kropp håller ner en minas avfyringsmekanism utan hopp om räddning.