ÅSIKT

Vem ska jag knulla i dag?

CLAES WAHLIN tar ett skamgrepp på den nya relationsteatern

1 av 3 | Foto: Mathias Johansson
”Men i framtiden, då?”, Judiska Teatern.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Nu – i begynnelsen

av det 21:a århundradet – ser jag den ena pjäsen efter den andra om hur A älskar B som gör slut med C som har knullat A där alla mår dåligt men samtidigt är det kanske lite kul ändå, typ. Med blott några dagars mellanrum har jag sett Det är inte så lätt (lunchteater på Berns) och nystartade Teater Absolutas Till Sebastian (Nya Pistolteatern). Från säsongen minns jag också Baby Love och Rocky (Backstage) eller Men i framtiden då? (Judiska Teatern). Överallt unga människor med kärlekstrassel. Till och med Orionteaterns Hamlet lyckades reducera Shakespeare till ett stycke om några ungdomar som mår litet dåligt. Vad är det som händer?

Relationsstycken är kanske ett lämpligt namn på dessa produkter som uteslutande fokuserar på parrelationens problem i en form där den psykologiska ambitionen har ersatts av identifikationens och såpoperan fått stå för den dramaturgiska inspirationen: snabba klipp mellan rum möblerade med en sliten soffa, en obligatorisk säng och möjligen ett bord att ställa bärsen på. Vi möter ett antal individer utan någon som helst identitet i traditionell eller kvalificerad bemärkelse. I Till Sebastian och Det är inte så lätt är alla attribut som kunde placera personerna i ett speciellt skede eller på en särskild plats borta. Klass, yrke eller miljö är inte intressanta. Samma sak med Rocky eller Baby Love. Men tre intressen knyter samman rollfigurerna: en präktig alkoholkonsumtion, en fäbless för populärmusik samt ett ihärdigt kopulerande.

Publiken förväntas alltså att känna igen sig, den antas vara till förväxling likadan som de som står på scenen. Men det är en mycket begränsad grupp ur samhället som representeras – människor strax över 20 i storstad vars enda intressen och begär kretsar kring kärlek, sex och partners. Dessutom handlar det om begär som blott manifesteras, de sätts aldrig in i en vidare förståelseram. Man mår dåligt, man vill må bra (och det snabbt), hur ska man göra?

Har vi här

ett slags social träning? Om vi på teatern kan se att alla andra också är deppade och har samma banala problem, så kanske vi mår bättre genom att dela eländet. Eller är det ett exempel på den postmoderna stammens leverne? Hur samtidens människa i ett välmående väst inte längre intresserar sig för historien, samhället eller nationen utan håller sig till sin egen lilla krets? Kan det ha med intimiseringen och känslokulturen att göra, att det personliga inte längre betraktas som privat, utan är en offentlig angelägenhet och att det närmast är en rättighet att få gråta ut i tv, även om det bara handlar om att A har gjort slut?

I relationsstycket kan varken frågan om arbete, social belägenhet eller identitet mäta sig med de problem som kopulerande och kärlek skapar. Vi tycks se en genre födas som ligger någonstans i utkanten av teatern och är nära släkt med dokusåpan och reality-trenden.

Mycket i den engelska nya dramatiken kan på ytan tyckas utgöra relationsstyckets kontinentala kusin, men där har vi i princip undantagslöst en analys av samhället där könsroller, politik och historien samverkar för att belysa en förändrad identitet hos individ och nation.

Relationsstycket

söker den minsta gemensamma nämnaren och ratar allt som kan stänga publiken ute. De enda förkunskaper som krävs är några banala erfarenheter, att ha varit litet olyckligt kär och åtminstone en gång idkat könsumgänge. Har du sedan sett Tjechov, Norén eller Koltès är det nog mest i vägen.

Om teatern reflekterar mentaliteter i samtiden, om den återspeglar samhällsgruppers intressen och individens syn på sig själv, omvärlden och historien, så är de reflexer relationsstycket sänder ut skrämmande i sin nakenhet. Vi ser en människa som är ointresserad av allt utanför den egna lilla sfären, en människa som saknar förmåga, kunskap eller strävan efter att jämföra. Här finns inte längre några perspektiv, varken i tid eller rum. Den känsla som uppfyller mig här och nu är allt. Vad världen, historien eller ens min egen hemkommun pysslar med är precis lika fjärran och lika ointressant som en främmande planet eller vad som hände år 1616.

För inte så länge sedan var det sent på jorden; känslan av att det mesta redan hade skett, tänkts och skapats präglade tiden efter det moderna projektet. Nu står en generation telningar på scenen och har inte en aning om postmodernismens dilemma. Men av någon anledning vill de göra teater om sina egna små problem, som vore det roliga timmen på psykologilinjen.

Allt kan ske på nytt, liksom för de homeriska hjältarna är varje morgon ny, utan gårdag och med morgondagen höljd i dunkel av en natt som inte sänker sig förrän om flera timmar. Men deras fråga rör varken hjältedåd, ödeläggelser av städer eller existensens beskaffenhet, utan: Vem ska jag knulla i dag?

Claes Wahlin