ÅSIKT

Tyskarna man inte talar om

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Peter Schneider
Peter Schneider

Med Eduards hemkomst har Peter Schneider fullbordat en romantrilogi om hur det delade Berlin övergick i ett odelat. Den första delen, Murhopparen, skrevs på åttiotalet, när ingen kunde föreställa sig att staden skulle enas. Den andra, Parningslekar, påbörjades före och avslutades efter murens fall, vilket ledde till vissa konstruktionsproblem för författaren. I Eduards hemkomst är stadens status definitiv, och nu är det i första hand huvudpersonen och inte författaren som drabbas av de problem det medför.

Eduard, till USA emigrerad mikrobiolog, återvänder till hemstaden när han får veta att han efter återföreningen fått ärva ett hyreshus i öst-ra delen av Berlin efter en farfar han aldrig känt. Det visar sig dels att huset är ockuperat, dels att farfadern köpt det 1933 och att den ursprungliga ägaren varit jude. Eduards situation blir både moraliskt och praktiskt brydsam, och romanens intrig utvecklas utifrån detta komplicerade dilemma.

Samtidigt kan inte Schneider avhålla sig från att veckla in Eduard i en ovidkommande kärlekshistoria och förse honom med ett knippe av dessa sexuella frustrationer som medelålders manliga författare alltid älskar att utstoffera sina medelålders manliga romanhjältar med.

Det gör att ett väsentligare sidotema i romanen kommer bort, ett tema som Schneider däremot utför i dokumentär form i en bok, som kommit ut i Tyskland i vår, ”und wenn wir nur eine Stunde gewinnen?” (Om vi så bara skulle vinna en timme). Här återberättar Schneider ett judiskt öde från naziåren, om den unge musikern Konrad Latte, som lyckas hålla sig dold i Berlin och mirakulöst överleva tack vare hjälp från ett stort antal vänner och främlingar.

Det har publicerats mängder av sådana berättelser av och om överlevande judar, och de utgör alltid stark och angelägen läsning. Men Schneiders poäng har inte varit att lägga ytterligare en till samlingen utan att lyfta fram ett antal av de i procenttal få men i absoluta tal ganska många tyskar som spontant och utan att tänka på risk eller vinning försökte hjälpa nödställda judar.

Schneider påpekar att om ingen grupp tyskar under kriget har det talats så litet som om dessa. Om bödlarna har skrivits många hyllmetrar liksom om de motståndsmän som fick sätta livet till. Båda kan tjäna som ursäkt för den majoritet tyskar som försökte göra så litet som möjligt, menar Schneider. Bödlarna avskiljs som omänniskor och martyrerna som vittnesbörd om att det var livsfarligt att sätta sig till motvärn (”Jag är bara en vanlig människa och ingen hjälte som Stauffenberg eller syskonen Scholl”).

Men flertalet av de människor av mycket skiftande kategorier som hjälpte judar åkte aldrig fast, även om de tog risker. De utgör på ett annat vis obehagligare vittnesbörd om den fegare majoritetens vacklande moral än bödlarna och offren. Undantagslöst handlar det dessutom om människor som i efterhand aldrig skulle drömma om att framhäva sin egen insats.

I sin dokumentära bok om Konrad Latte reser Schneider ett vackert äreminne över dessa spontana antinazister. Meningen var nog att göra något liknande i romanform i Eduards hemkomst, men den avsikten kom bort i den elegant turnerade fastighetsintrigen och i de medelåldersmässiga erotiska förvecklingarna.

roman

dokumentär

Lennart Bromander (kultur@aftonbladet.se)