Aftonbladet
Dagens namn: Henrietta, Henrika
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Utan Svante går det inte

DAGENS GORMANDER

Projektet Leijonborg.   Projektet Leijonborg.

    Folkpartiet är på väg att försvinna och det är för sorgligt. Innerst inne är vi ju alla folkpartister och Sverige utan folkpartiet vore som en svensk sommar utan myggor och regn.

Ännu mer sorglig är Lars Leijonborg. Jag vill inte begå självmord, säger han i tv-stolen i Agenda. Han arbetar med käkarna när han pratar och skjuter fram huvudet. De som valde mig visste att det här skulle ta tid, fortsätter han. Det är uthållighet som gäller.

Jag tänker på Svante Nycander när Lars pratar. DN:s förre chefredaktör skriver inte längre krönikor i sin tidning. Den lite torre moralisten försvann bara plötsligt en dag och det är också en hemsk historia. Jag börjar ana att det har med folkpartiets kris att göra.

Lars liknar ett stort, älskvärt murmeldjur där han sitter i tv-stolen. Han väcker mina moderskänslor och ler nästan hela tiden. Men ögonen ler inte. Man känner paniken.

Folkpartiet är en dynamisk kraft, säger han och skrattar. Han påstår sig ha bevis för att han är en bra partiledare. Svenska Dagbladet har nämligen berömt honom. Det är verkligen hemskt.

Lars säger att han inte får plats. Det är så trångt i mitten. Alla liksom packar ihop sig där. Alla är moderat light. Lars mest light.

Jag vill fortsätta som partiledare, säger han. Det är ett så roligt jobb jag har. Partiet faller framstupa och alla blir nervösa. Jag är också nervös ibland, säger han. Men jag har så otroligt mycket kvar att ge.

 

    Vid det laget var det nog många som grät framför tv:n. Det var som att se någon bli tvångsmatad vid den sista måltiden och sedan skrikande föras bort.

Ett tag glömde jag nästan Svante Nycanders skugga.

Fjortonde oktober förra året skrev han sin sista krönika i DN. Den var lågmäld och diskuterade farorna med den globaliserade världshandeln. Framförallt var den ett svar på dåvarande chefredaktören Anders Johnsons närmast deliriska lovsång i en artikel veckan innan. Länge leve kapitalets internationalisering, stod det i rubriken, vars formulering förde tankarna till Ny Dags hyllningar av Stalin förr i tiden.

Mot detta levererade Svante Nycander en svalkande analys. Han påpekade att industriländerna, som talar om fri handel, har 30 procent högre tullar på de fattigas varor än det globala genomsnittet. I själva verket är globaliseringen högst ensidig och missgynnar de fattiga länderna i nästan alla avseenden. Enligt den nya världsordningen ska Mocambique ha samma rätt att exportera mobiltelefoner, läkemedel och lastbilar som Sverige, påpekade han ironiskt.

Han försvarade de ungas engagemang och deras harm över de rika ländernas girighet inför fattigdom och förtryck. Det brinnande engagemanget kan forma en ny folkrörelse, skrev han.

Och fick sparken som krönikör.

 

    Inte undra på att de frisinnade flyr folkpartiet. Nykteristerna vinglar runt på ostadiga ben och vet inte riktigt vart de ska ta vägen. Frikyrkornas folk går till Alf Svensson.

Många längtar efter engagemang. Man måste ha något att värma sig med. Utan moral och en högre sak att strida för förvandlas trängseln i mitten till ödemark.

Det är i detta moraliska vakuum Lars Leijonborg talar. Han brinner men ut kommer kyla. Han har inte ett ord att säga om vad som är rätt och fel, om rika och fattiga eller om valet mellan råkapitalism och socialt ansvar. Han talar bara om sig själv och det är så himla tragiskt. Jag är ett långsiktigt projekt, säger han. Jag har många värdefulla egenskaper.

Antagligen. Men utan samvete går det inte. Samvetet har försvunnit. Den sista krönikan publicerades i oktober förra året.

Doktor Gormander
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet