ÅSIKT

Frågor, frågor, frågor

"men när skall någon i den unga litteraturen våga formulera ett svar? frågar PELLE ANDERSSON

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

90- och 00-talsförfattarna gäckar kritiken. Det märks inte minst i de senaste numren av 00TAL, OEI och Vår lösen. Eller också är det kritiken som i sin slappa poststrukturalism gått in i väggen. Det blir liksom ingenting av någonting.

Ulf Karl Olov Nilsson skriver i en fragmentarisk och enligt honom själv myopisk (det betyder närsynt!) artikel i den mer än lovligt elitistiska OEI:

"Låt oss denna gång hoppa över allt tal om det tidstypiska, om generationer och grupperingar"" Och det är precis så som kritiken ser ut. Få vill ta greppet och de som försöker brukar sällan hitta mer än ett spår.

Ulrika Milles följer det civilisationskritiska spåret i ung svensk och finlandssvensk litteratur i sin artikel i Vår lösen och kommer fram till: "Boendet som skonande och bevarande - en rörlig, modernare identitet - fästs ofta vid manliga fiktionsfigurer och hemmet som maskin för upprätthållande av en fast, sluten, premodern identitet får ofta en kvinnlig prägel.

Nostalgi blir en kvinnlig position."

Är det så? Jag tvivlar. I den unga svenska litteraturen tycker jag inte kvinnorna är mer nostalgiska än männen. Civilisationskritiken utgår snarare från en idé om att allt är upplöst - det finns inga fasta värden och vi söker oss inte tillbaka in i hemmen för att finna tröst. Snarare drar sig varje människa (huvudperson) i den svenska litteraturen in i sig själv och undviker kontakt eller misslyckas i sina tafatta kontaktförsök.

Om vi får tro litteraturen är det som om vi i en allt mer tv-sänd verklighet försöker värja oss från omvärlden, från våra nära och kära och värna ett eget rum. Mästaren i denna genre är Hans Gunnarsson - som på en elegant prosa verkligen lyckas gestalta denna "bortvändhet", denna vilja till unicitet.

Kanske är det just denna erfarenhet som Ingrid Bosseldal snuddar vid i sin artikel i Vår lösen: "Årets romangestalter [...] har snarare karaktären av vilsna solitärer, som inte bara saknar tydligt ursprung och urskiljbara mål, utan också reflekterad köns- och klasstillhörighet."

I det postmoderna samhället har vi möjlighet att välja vilka vi vill vara - naturligtvis inte rik eller fattig, men i alla fall om vi vill vara homosexuella, socialister eller veganer. Det har till och med gått så långt att vita ungdomar i USA väljer att bli svarta genom att välja de svartas livsstil, musik och kläder. Identiteten sitter inte lika mycket i kön, klass eller etnicitet som i hållning och vilja.

Därför blir vi stumma. Här är jag med mitt och jag är inte som på tv.

Maja Lundgren följer det manlig-kvinnligspår som ofta debatterats - läser män kvinnor på ett speciellt och sämre sätt? Hon kommer fram till att så egentligen inte är fallet, även om jag här förenklar hennes långa, infallsrika och snirklande text.

I 00TAL försöker man i stället spåra något slags motstånd i litteraturen. Och kommer som vanligt fram till att själva skrivandet i sig är en motståndshandling - speciellt att skriva poesi. Men är det en politisk handling att bara lägga ut texten - spelar det ingen roll vad den "handlar" om eller hur den gestaltar problemen?

Jag säger inte att texterna om dagens poesi i 90-tal är dåliga. De försöker också på olika sätt att ringa in vilka erfarenheter som skapar samtidsdikten. Det handlar om hur vi skriver in den Andre i texten - och John Swedenmark visar med en briljant läsning hur lyriken utvecklas när människorna förminskas mot prylarna.

"Subjektiviteten är inte längre en given grundval; diktens tal äger rum på en retorisk nivå som är oerhört självmedveten om sin status som konstruerad, och som därmed gärna (men inte alltid) tar formen av överdriven och just därför signifikant hyperbolism."

Kanske inte den lättaste meningen att förstå - men att betona, överdriva det tingliga är ett sätt att komma ur fällan att språket (och främst det poetiska språket) bara är en konstruktion. Det är en intressant tanke, men frågan är vad det har att göra med motstånd.

Förmodligen undviks motståndstemat för att det rena och raka motståndet, i politisk mening, inte skymtar i litteraturen. Vare sig högern eller vänstern göre sig besvär att använda litteraturen. Det finns unga arbetarförfattare - men inte heller de ställer några avgörande frågor om samtiden. Fortfarande - trots Sonja Åkesson, Kristina Lugn, Stig Larsson, Göran Greider - finns det en rädsla att skriva ideologiskt, åsikts- eller sakpoesi.

Poesin och prosan sitter fast i en grumlig idé om att vi bara kan gestalta, visa upp, belysa, ställa frågor - aldrig försöka ge svar eller göra rasande angrepp på den rådande ordningen. I det postmoderna finns det inte några säkra eller objektiva svar.

Men det finns, bara i Sverige, nästan nio miljoner subjektiva svar på hur det här landet ska byggas, vad det innebär att vara svensk, kvinna, homosexuell eller författare. Jag säger inte att alla ska skriva den text jag här skisserar, men åtminstone någon kan väl försöka?

Pelle Andersson