Aftonbladet
Dagens namn: Ellen, Lena
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Det går ju faktiskt att samtala

CLAES WAHLIN svarar Clara Fröberg

    Clara Fröbergs allt annat än ointressanta genmäle (Aftonbladet 19 maj) till min artikel om den unga relationsteatern (17 maj) illustrerar i sig en av mina teser, nämligen att identitetsskapandet i dag ser annorlunda ut än tidigare. Jag hävdade att relationsstycket söker den minsta gemensamma nämnarens identifikation, vilket innebär att allt som kan utestänga en publik reduceras och att man arbetar med igenkänningsfaktorer, ett slags enkla bilder för publiken att spegla sig i.

Fröberg ger själv i sitt svar en rad bilder. Förutom den ironiska bilden av en "dekadant man med svarta trikåer och gitarr" som typisk kulturskribent, skymtar "bilder" som Backstages biljettkö eller den att ungdomen alltid velat visa upp sin verklighet och säga "Här är jag" (som snarare är ett typiskt modernt fenomen).

 

    Vad som egentligen rör sig under dessa olika ytor förefaller oåtkomligt. Det spelar således ingen roll vad de trikåklädda dekadenterna skriver på kultursidorna, eller vad det är som föranleder biljettrusningen till Backstage. Liksom "igenkänningsfaktorn" är det som gäller på scenen, så läser man hellre ytan och designen, än "djupet" eller innehållet.

Fröberg anför också erfarenhetens funktion, till exempel saknar Teater Absoluta den erfarenhet som krävs för att kunna skriva pjäser om medelålders bittra recensenter, medan den bittre recensenten saknar kompetens att bedöma ung teater, paradoxalt nog inte för att han saknar erfarenheten, utan för att han har glömt den. Också här styr ytans identifikation. De unga vill se pjäser om relationer, de äldre och bittra dramatik av Norén. Någon egentlig gemensam erfarenhet eller smak tycks inte möjlig, således ersätts det kvalificerade samtalet av konkurrerande bilder.

 

    Fröberg har alldeles rätt i att den personliga identiteten i dag formeras på ett annorlunda sätt än tidigare. Att samhälleliga institutioner, historia eller nation alltmer har spelat ut sina roller är något som åtskilliga sociologer har påpekat. I stället framträder ett slags postmoderna stammar som hålls samman av bilden, den kollektiva känslan och upplevelsen av nuet.

Det är just detta jag ville uppmärksamma, och inte så mycket beklaga som försöka formulera för att därmed förstå inte bara teatern, utan samtidens kulturella och konstnärliga verksamhet och uttryck i allmänhet. För vad händer till exempel om teatern blir totalt målgruppsinriktad? Ja, inte lär det bli möjligt att föra några offentliga samtal om den.

 

    Men än så länge verkar det som om ett samtal ändå är möjligt. Teaterns oöverträffade fördel är dess sociala förankring. Den både speglar och reflekterar det omgivande samhället. Spegelbilden kommer an på författare, regissör och ensemble, alltså det medvetna arbete som görs på scenen. Reflexerna är det som teatern kastar utan att riktigt veta om det, ekon från det kulturella och sociala rum som den är placerad i. Det är dessa reflexer teaterkritiken har att fånga.

Claes Wahlin
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet