ÅSIKT

Livsfarlig läsning?

C-M EDENBORG om drogerna i litteraturen

KULTUR

Hur många välartade personer har inte börjat proppa i sig konstiga substanser efter att ha läst en bok? Beatgenerationens romaner, Artauds dikter och inte minst Jüngers livsfarliga Psykonauterna har sparkat många små lamm från den breda vägen ner i drogdiket.

Ändå talas det mindre om litteraturens farlighet än om musikens eller filmens. Visserligen räckte det att öppna omslaget till rapparen Kens senaste skiva för att bli stenad av haschoset - och vem tänkte inte "snygg spruta" när Travolta injicerade heroin i Pulp Fiction? Men det litterära rusets farlighet beror på att det lovar mer än en snygg spruta och en sexig röst. Läs artikeln till slutet så får du reda på vad jag tror att litteraturen har att erbjuda.

För hundra år sen var talet om droger inte lika genompolitiserat som i våra dagar. I Nordisk Familjebok från 1909 läser vi i artikeln om "hasjisj": "I sanning underbara äro i många fall verkningar af hasjisj" Under inflytande af den lifligt stegrade fantasien blifva illusionerna ofta både till former och färger synnerligen praktfulla och hänryckande."

I dag skulle ingen uppslagsbok våga beskriva narkotika så positivt. Femtio år före familjeboken beskrev Charles Baudelaire "haschischets" verkningar på ett liknande sätt:

"Ruset blir en oändlig dröm tack vare färgernas intensitet och uppfattningarnas snabbhet, och drömmen bibehåller hela tiden individens särskilda karaktär."

Citatet kommer från boken De artificiella paradisen, som Baudelaire skrev 1860. Det är talande att den första utgåvan av Karin Norströms översättning utkom 1965 - då haschbruket började få betydelse i Sverige - och att ett nytryck precis sett ljuset (Lind & Co) - nu då droganvändningen har blivit rekordstor bland landets ungdomar.

Baudelaires bok har två delar. Den andra delen handlar om opium och är inte mycket annat än ett referat av Thomas de Quinceys berömda En opieätares bekännelser. Då Baudelaire inte lägger till särskilt mycket kan man lika gärna läsa originalet.

Den första delen av De artificiella paradisen handlar om haschisch och utgör däremot mycket spännande läsning. Här bygger Baudelaire på egna erfarenheter och har mer att säga. Han levererar berusningsanekdoter, analyserar de själsliga effekterna och hamnar så småningom i ett allt starkare avståndstagande från haschbruket.

Med stöd från både sexistiskt och rasistiskt färgade argument hävdar Baudelaire att haschet leder till viljekraftens minskning, effeminisering och ett allomfattande medlidande. Hascharen blir enligt Baudelaire lika slö och dum som orientalen. Det är lite överraskande att se denne dekadente dandy försvara ett stoiskt manligt förnuft.

Hundra år efter Baudelaire ägnade sig den belgisk-franske poeten och konstnären Hénri Michaux (1899-1984) åt att med hjälp av den hallucinogena drogen meskalin försöka bryta sönder just detta manliga västerländska förnuft i honom själv. I den nyligen översatta boken Tillsammans med Michaux (Ellerströms, översättning Hans Johansson) skriver den franske författaren Alain Jouffroy om denna vansinniga ambition, som grundades i en känsla av "skam över sig själv, över att bara vara den han var".

I den självbiografiska skiss som avslutar volymen erkänner Michaux att experimentet misslyckades: "Trots de många ansträngningarna åt alla håll i hela sitt liv för att förändra sig, följer hans benstomme blint, utan att bry sig om honom, sin nordiska familje- och rasutveckling"" Jag undrar om han väntat sig att få en ny hudfärg genom drogexperimenten? Jouffroy vittnar om att Michaux inte förblev intakt: "Avpersonaliseringen är total. Michaux är inte längre Michaux: när han blivit enbart blick dyker han ner i en avgrund vars insidor inte är en del av honom själv."

Mellan Baudelaire och Michaux finns en stor skillnad. Medan Baudelaire förstod begäret till häftiga upplevelser men försvarade det intakta subjektet, ansträngde sig Michaux för att spräcka detta subjekt och låta något annat tala. Den djupa besvikelsen över det västerländska förnuftet efter världskrig, atombomber och förintelseläger hade tydligen minskat känslan av att det fanns något där som var värt att försvara.

Har denna besvikelse nu efter femtio år spritt sig från avantgardet till hela den yngre generationen? Samtidigt med de politiska ideologiernas kris och upptäckten att den Andre mest var en projektionsyta som det mäktiga västerländska förnuftet använde för att kämpa mot sina egna demoner, minskar skräcken för de egenskaper som tillskrivits kvinnan och de lägre raserna - och därigenom också skräcken för drogerna.

Här spelar litteraturen en liten men viktig roll. Det litterära ruset skänker inte bara svindlande känslor utan också kunskap. Alltifrån de Quinceys En opieätares bekännelser via Baudelaire, Artaud, Michaux och Jünger har droglitteraturen, till skillnad från musiken och filmen, varit undersökande, experimentell, närmast vetenskaplig.

För författaren har det inte räckt med att softa fett. Han har levererat svar på de frågor som den polisiära antidrogpropagandan från socialstyrelsens stålfabrik har ställt men vägrat besvara: Vad är ruset, vad är dess för- och nackdelar, vad händer egentligen när man är där, hur skiljer sig drogerna?

Denna framställningsform visar att droger inte nödvändigtvis skapar asociala galningar. Dessutom ger den information att fatta rationella beslut utifrån. Det är här litteraturen skiljer sig från massmedierna - där droganvändning alltid förknippas med våld och död - och det är just också här dess farlighet ligger.

essäer

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

C-M Edenborg (kultur@aftonbladet.se)