ÅSIKT

Djupet finns för den som letar, Wahlin!

CLARA FRÖBERG fortsätter ett samtal

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag är jätteglad för ditt svar, Wahlin: Du har rätt i att det behövs ett samtal om teater i dag. Vi gör det! Vi samtalar ett tag. Det är nödvändigt och det saknas. Men fortfarande är du lite ute och greppar i luften.

Kulturrecensenter i dag älskar att bunta ihop och se tendenser i allt, även i nyskriven dramatik. Det är väl vad de finns till för. Och visst finns det en tendens i dagens repertoar. Men jag har ändå svårt att se likheterna mellan de pjäser du radade upp och vår. Jag kan dock förstå hur du som recensent tänker när du jämför dem.

Återigen vill jag påpeka att den ytliga nivån sätts av betraktaren (läs: Claes Wahlin) själv. Jag tycker att det är tråkigt med konst som serverar sanningar med ord. Jag gillar att glida in i världen bakom ytan, med min egen tanke och fantasi. Var den sedan landar är upp till mig. En bild eller en tavla visar mig en yta, och om det sedan är bra konst avgörs av min tanke; sätts en process i mitt huvud i gång är det bra.

Att det är oåtkomligt vad som rör sig under dessa olika ytor, får stå för Claes Wahlin. Djupet finns där för den som letar.

Vad är bra och dålig konst, och, vem avgör det? Är relationsteater dåligt bara för att du upplever att den snuddar vid ytlighet och banalitet? Är något bra när tillräckligt många säger att det är bra, eller när endast ett fåtal höjer det till skyarna?

Vad gäller vår pjäs Till Sebastian finns det en hel del krokar att haka fast i som publik. Att penetrera hjärnan på den som ljuger för sig själv. Att känna med den som blir bedragen. Att försöka förstå hur man stänger av sig själv för att slippa bli sårad.

Om porträtten är ytliga är det kanske för att man som publik inte vågar ta emot det som först känns banalt och patetiskt. Men är inte anledningen till att saker är banala eller patetiska att det ligger uråldriga, ständigt upprepade sanningar i dem? Själv älskar jag att dras in i Kung Fu-filmers svartvita värld, där en karaktär antingen är god, ond eller dum. Då släpper jag min tanke fri, skrattar, associerar och reflekterar.

I dag är många unga människors erfarenhet av teater den de fått när en föreställning på en institution gått dåligt. Då ringer nämligen den publik-ansvarige till Edsbergsskolan i Sollentuna och bjuder på gratisbiljetter. Första gången en sjundeklassare sitter i en teatersalong är alltså för att se en skitdålig Tartuffe springa omkring och väsa obegripligeter. Där uppstår den första klyftan mellan teatervärlden och den blivande publiken. Sedan finns det där, minnet av teatern som någon medborgarfientlig klubb, till bara för den som gillar knasiga peruker och ångestspråk.

Det som ständigt glöms bort är hur häftigt teater faktiskt kan vara: det händer just nu, här på scenen framför dig. Och det kan gå fel eller gå bra. Men det som händer på en scen sker aldrig mer igen efter att du sett det.

Claes Wahlin tycker att det är synd med målgruppsinriktad teater. Och det tycker jag med. Men all teater är målgruppsinriktad i dag. Om den inte vore det skulle kanske mina kompisar gå på teater. Men vi som vill förändra teatern måste ge oss in i de färdiga spelreglerna och göra dem till våra för att nå ut till folk.

Det finns en enorm klyfta mellan vanligt folk och Dramaten. Det går inte att förneka. Och om inte den sortens teater som Dramaten står för är målgruppsinriktad så vad är den då?

Det är skittrist, att man i dag hyllar och låter vansinniga människor, med drogbesvär och tidsoptimistiska anlag, regissera och leva fan på institutionerna. Genier eller inte, plankar på tunnelbanan gör de i alla fall som alla vi andra, och jag vet minst tjugo stycken människor som kan ta till vara skattepengar på ett bättre sätt än att hälla filmjölk på orkesterutrustningar och droppa repliker från bevingade ordböcker.

Det finns så mycket man skulle kunna ge en större publik. Men i stället satsar man på någon anal pjäs som drar dit samma folk som vanligt. När man skulle kunna visa fler människor hur coolt det är med scenkonst.

Det är vad Teater Absoluta vill göra, och jag hoppas att vi kommer att fortsätta att väcka tankar om teater; hos dem som aldrig haft några förut och hos dem som tror sig veta allt om ämnet.

Att jag, Teater Absoluta och Claes Wahlin är från olika generationer är inget nyhet. Men varför skickar då Aftonbladet en kulturrecensent som Claes Wahlin att bedöma den unga teatern?

Det är möjligt att det finns en poäng med att skicka ut en erfaren person som kan tolka tendenser som fanns även 1978.

Men vore det inte bättre med en person som kan sätta sig in i en ung kontext och förstå reflexerna som Wahlin säger finns där?

Jag saknar unga, kunniga kulturrecensenter, det finns ett fåtal, som kan bedöma trovärdigheten i en ungdomlig illusion. Claes Wahlin ser tendenser i teatern i dag, men han har svårt att sätta tummen på om de är bra eller dåliga, trovärdiga eller icke trovärdiga.

Men vi kanske skulle kunna bli ett team, jag och du, Claes Wahlin? Som den yngre, coola Jen Yu ( Zhang Ziyi) och den äldre, hårda och erfarna Yu Shu Lien ( Michelle Yeoh) i Crouching Tiger Hidden Dragon?

Clara Fröberg