ÅSIKT

Bilder, nu som dikter

MAGNUS WILLIAM-OLSSON drabbas av Anna Höglund

1 av 2
Ilustration av Anna Höglund ur boken "Damen med de gula kalsongerna".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

För det mesta skänker våra nattliga drömmar oss bara en stunds förundran eller ett tillfälle till självreflektion då och då. Men vissa perioder av livet ter de sig, för många av oss, oemotståndliga i sitt insisterande på vår fulla uppmärksamhet.

Berättelsen om den resa vi då anträder, den som handlar om att vända det vardagliga och kända ryggen för att i stället träda in i det inre och gåtfulla, är en av litteraturens urberättelser. Den har berättats under tusentals år i de mest skilda kulturer och vissa konstnärer skapar stora delar av sitt verk i ljuset av den erfarenhet som är dess kärna. En av dem är, vågar jag gissa, bilderboksmakaren Anna Höglund. Över hennes bilder vilar nästan alltid ett drömlikt ljus. Gestalterna bärs inte sällan av en särskild drömsk värdighet, som om de betraktas från andra sidan drömporten. När hon nu debuterar som poet är det därför inte förvånande att det är i just denna passage hennes dikter utspelar sig.

Boken som heter Damen med de gula kalsongerna rymmer ett antal dikter och bilder som hålls samman av försöket att svara en saknad. Kanske är det själva meningen som gått förlorad. Åtminstone tycks mig melankolin oavbrutet hotande och öppningsdiktens inledande bild av rosorna som var dag oförklarligt blir till aska initierar en stämning som aldrig går över. Jag läser dem som en turnering av Gertrude Steins berömda fras, men också som en variant av Dantes än mer berömda utgångspunkt i Komedin.

Varje dag när jag kom hem från jobbet

hade mina rosor brunnit upp.

Det blev nästan en slags vana

att mötas av deras slocknande anblick. [...]

Krönet är nått. Melankolins landskap breder ut sig framför jaget. Och svaret blir en klassisk nedstigning i Underlandet. På vägen möter jaget också sin Vergilius i form av den egendomliga, androgyna, "Damen med de gula kalsongerna".

Precis som man kunde vänta är det i visualiteten Anna Höglunds dikter har sin främsta styrka. Den får inte sitt uttryck i poesins vanliga troper, utan framträder snarare som ett slags bildbeskrivningar eller visuellt elaborerade scenerier:

[...]

Grön, svart och gul

strålar lusten upp mot armbågarna.

Tacksam över att få behålla livet

finner man sig i tillvaron:

utsikten över åkrarna bakom brevlådorna

och sin egen ruttna andedräkt.

Familjen håller en under uppsikt

från vardagsrumsfönstret

Mer problematisk är hennes hantering av poesins övriga verkningsmedel. Boken har genrebetecknats "en diktberättelse", men varken de poetologiska eller narrativa utmaningarna tycks riktigt ha lockat Anna Höglund. Dikterna förefaller mig snarast som ett slags ordversioner av hennes bilder. Som om hon bara transponerat en redan utarbetad estetik över konstartsgränsen.

Nu är Anna Höglund, som sagt, en helt märklig och drabbande bildskapare, också i de texter som ryms i Damen med de gula kalsongerna. Det gör läsningen av den till en ovanligt känslorik, sammansatt och skrämmande erfarenhet. Men jag kan ändå inte låta bli att drömma om den dikt hon skulle vara mäktig om hon på allvar gav sig diktandets särskilda villkor och möjligheter i våld.

lyrik

Magnus William-Olsson