ÅSIKT

Tanketjafs

ANDERS PAULRUD satsar hellre på pessimismen än på Bodil Jönssons optimism

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Bodil Jönsson.
Foto: ANDREAS HILLERGREN
Bodil Jönsson.

Finns det något värre än slapp optimism?

Ja, det skulle vara självskryt i så fall.

Bodil Jönssons nya bok, Tankekraft, är tyvärr tungt överdoserad av båda dessa ingredienser.

Tankekraft är en uppföljningsprodukt till den förra boken, Tio tankar om tid. Jönsson slår fast att den västerländska framtidspessimismen är ett monopol utan förpliktelser. Mot detta ställer hon "människan själv", och backar upp detta - ska vi kalla det argument? - med ett citat från den tyske teologen Dietrich Bonhoefer som förmådde vara optimist då han satt i koncentrationslägret i väntan på att avrättas.

Så lätt, och osmakligt, kan man vifta undan "den västerländska framtidspessimismen". Bonhoefer dyker upp i den nya boken. Och optimismen, förstås.

I tur och ordning snuddar Bodil Jönsson vid samtidens svåraste frågor: demokratiproblemen, IT-revolutionen, den nya världsekonomin, utbildningsväsendet.

Optimisten Jönsson har ett botemedel: "tankekraft", "samtal inifrån", detta att "människan blir till genom att lära sig och lära för att bli någon".

Javisst.

Deppa inte.

Tänk ett steg till, bara.

Kom underfund med den egna tankekraften och låt den möta andras.

Ja, fy fan. Hellre än denna outhärdliga optimism-light satsar jag en spänn på de gamla hederliga pessimisterna, de som ger form och resonemang åt misstron, den skeptiska hållningen, tvivlet, ja, kort sagt åt alla de komponenter som är nödvändiga för att leda fram till en välgrundad, och trovärdig, optimism.

Och så självskrytet då.

Nära fyrtio sidor (!) i boken upptas åt att reflektera över succén med den förra boken, Tio tankar om tid. Den har sålt bra, får vi veta. En kvarts miljon. Har kommit ut på tio språk. Med dessa basfakta i ryggen ger sig Jönsson in i några egendomliga räkneexempel kring hur mycket sammanlagd tid alla läsare har lagt ner på hennes bok. Jönsson är både glad och stolt att den förra boken blev en succé. Kring ordet "ställtid", Jönssons eget begrepp, har hon följande fundering:

"Kommer det månne in i Svenska Akademiens ordlista, kommer det att stå där mellan "ställskruv" och "ställverk"? Eller blir det med tiden "set-up-time" som kommer in, en återöversättning av hur "ställtid" i den amerikanska utgåvan Unwinding the clock blivit just "set up time"?

Ja, där har dom nåt å bita i, gubbarna i Akademien.

Direkt fjantigt är det att ge ut en bok med tomma sidor. Vartannat kapitel är nämligen läsarens. Alltså kapitlen 2, 4, 6, 8 är blanka sidor, reserverade för läsarens egna funderingar. "Turtagningsregeln för samtal säger: växelvis, så att tankar kan slingra sig kring varandra. Mycket samtal blir det", utropar Jönsson glatt inför detta kreativa tilltag.

Nä, så mycket samtal blir det just inte. Jönsson är alltför hurtig, självsäker och ego-trippad för att inbjuda till något verkligt samtal.

Hon vill att läsaren ska skriva sin egen bok inuti hennes. Läsaren ska tänka själv. Att Jönsson kan den konsten behöver läsaren inte tvivla på. Lyssna bara: "Utöver att fysiken övat mig i tänkande och tänkandets glädje gör den nu att jag inte behöver känna rädsla för att andra skulle tro att jag med en bok om tankekraft visar på att jag håller på att flippa ut."

Ja, det tål att tänka på.

essä

Anders Paulrud