ÅSIKT

De fattiga i Bolivia får betala för regnvattnet de samlar

KULTUR

JOHN PILGER om utsorteringen och det globala kriget mot människovärdet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
John Pilger i Uppsala i går fick han pris på universitetet och höll tal om rovdriften på världens fattiga.
Foto: Henry Lundholm
John Pilger i Uppsala i går fick han pris på universitetet och höll tal om rovdriften på världens fattiga.

Vi älskar att kalla det tjugoförsta århundradet för informationsåldern, fast vi i själva verket utsätts för ständiga medieupprepningar. Den tid vi lever i är framförallt illusionernas epok.

I takt med att medieteknologin blir alltmer global så inskränks, ironiskt nog, den journalistiska dagordningen; den blir alltmer upptagen av underhållning, infotainment och trivialiteter. Journalistiken blir framförallt mer företagsanpassad och ger röst åt den nya kapitalismen. Dess extrema ideologi upphöjs till ekonomisk nödvändighet.

Marknadsideologin tränger numera igenom praktiskt taget allt vi läser, lyssnar eller tittar på. Vårt språk har bestulits. Ord som "reform" betyder numera "tillbakagång", "modernisering" blir till "förödelse", "fredsbevarande" förvandlas till "krig".

Också ett ädelt och upphöjt ord som "demokrati" har förlorat sin ordboksmässiga betydelse och hänvisar till en konsumentvärld där frihet inte är mycket mer än frihet att konsumera - för dem som har råd.

Vi har nått ett stadium där den västliga elitens diskussioner om ekonomi, utveckling och internationella relationer domineras av variationer på samma propagandistiska tema. Journalister och akademiker som utmanar och ifrågasätter de etablerade självklarheterna uppfattas närmast som hädare och marginaliseras inom yrkeslivet.

Vår tids dyrkan av superkulten vilar på illusioner och den första av dessa är globaliseringen. I denna Brave New World finns det vinnare, rentav stora vinnare. Världens 358 miljardärer kontrollerar 760 miljarder dollar; det motsvarar den samlade tillgången hos 45 procent av jordens befolkning.

Den amerikanske kommentatorn Edward Herman har i en essä beskrivit begreppet "att normalisera det otänkbara". I dag håller många journalister, och andra, på att normalisera begreppet "triage", som betyder "utsortering" eller "gallring". Triage är en fransk term, använd under första världskriget, då generalerna på marknadsmässiga grunder bestämde vilka av de sårade som skulle få leva och vilka som skulle dö.

Utsortering tillämpas i dag på hela nationer och samhällen. Större delen av Afrika är egentligen överflödigt i den globaliserade ekonomin. De som konstruerar och designar globaliseringen, det vill säga de rika G 8-länderna, Världsbanken och Valutafonden, uppfattar Afrika blott och bart som skuldkälla från vilken det flödar miljontals dollar, pund och D-mark. Jordens fattigaste länder betalar räntor på lån som aldrig någonsin kan återbetalas. Afrikas djupt mänskliga problem, aids, malaria och framförallt fattigdom, skapar inga vinster, därmed betraktas miljontals människor som överflödiga.

Utgallringen i Afrika betyder att människor förgörs medan deras egendomar plundras. Det rör sig helt enkelt om imperialism, ett ord som närmast bannlysts från ordböckerna.

I Kongo upprätthöll diktatorn Mobuto sin makt genom stöd från västmakterna och framförallt CIA för att landets oerhörda mineralrikedomar skulle kunna plundras. I Rwanda föregicks 90-talets folkmord av förödande ingripanden från Valutafonden och av FN:s vägran att bistå också när det stod klart att miljontals människoliv hotades.

Jag skulle vilja påstå att globaliseringen och dess utsortering av människor är en ny sorts imperialism, besatt av centraliserad kontroll och övervakning. Det handlar om en geopolitisk fascism.

Bortåt tre miljarder människor, mer än halva jordens befolkning, kämpar för att överleva på mindre än två dollar om dagen. Enligt ordföranden i World Resource Institute dör så många som arton miljoner om året till följd av den globala marknadsekonomins härjningar. FN:s barnfond beräknar att det dör 19 000 barn om dagen på grund av de skuldbördor de fattiga länderna bär på.

Jämför dessa människooffer med de hundra miljoner som antas ha dött under det tjugonde århundradets krig och ni får en föreställning om omfattningen av det krig som utkämpas mot majoriteten av mänskligheten.

Över hälften av jordens hundra största ekonomier utgörs av bolag. General Motors är större än Sydafrika, Mitsubishi är större än Indonesien. Storbolagen är totalitära organisationer och de styrs av mäktiga affärsmän, förenade i politbyråer.

Världsbanken, som är ett redskap för dessa bolag, tvingar den fattiga världen till strukturanpassningar för att länderna ska få låna hårdvaluta. Därmed elimineras också ländernas ekonomiska suveränitet, de förbereds för exploatering. Världsbanken erkände nyligen att dess ingripanden hade ökat fattigdomen i världen.

Fram till helt nyligen framställdes Indonesien som Världsbankens mönsterelev. Det är landet där era Nikeskor och Gapkläder tillverkas. Under trettio år öste Världsbanken in 30 miljarder dollar i landet, styrt av diktatorn Suharto. Interna dokument från Världsbanken visar att bortåt en tredjedel av dollarmiljarderna gick direkt till Suharto, hans familj och hans kretsar av skojare och affärsmän. Globaliseringen av Asien inleddes med ett blodbad på miljontals människor. Det var priset för att Suharto skulle komma till makten. Hemliga rapporter från USA och Storbritannien visar att dessa två länder var delaktiga i Suhartos massakrer på motståndare. De två ländernas avsikt var att skaffa kontroll över Indonesiens marknad och billiga arbetskraft.

Varken de massakrer som förde Suharto till makten 1960 eller folkmordet på Östtimor skildrades av journalister eller akademiker.

Det krig som förs i namn av ekonomisk stabilitet och globalisering har nått en särskilt aggressiv nivå genom inrättandet av världshandelsorganisationen WTO. Den skildras av affärstidskrifter som "ett embryo till världsregering" och har till uppgift att förstöra alla hinder för de multinationella bolagen. Det är detta som kallas "fri handel". Allt från utbildning och hälsovård till kultur ska bli föremål för de multinationella bolagens kontroll.

I Bolivia har vattentillgångarna nyligen sålts till franska och brittiska bolag, villkoret infördes av Internationella Valutafonden. Också folk som samlar regnvatten måste betala för det.

Folket i Bolivia har rest sig till motstånd mot utförsäljningen av naturresurser. I Brasilien sa tio miljoner i en folkomröstning nej till Valutafondens närvaro i landet. I Argentina har hundratusentals demonstrerat mot den globala ekonomins utgallring och människosortering. I Ecuador störtades en regering genom ett folkligt uppror mot globaliseringen.

I själva verket genomförs runt om i världen massaktioner mot den nya, hotfulla ordningen. Men hur mycket vet vi i väst om allt detta? Hur det är i Sverige vet jag inte men i USA och Storbritannien och andra rika länder får tv-tittare bara se bilder av våldsamma demonstranter som slår sönder McDonald"s fönster. Polisen slår också till allt hårdare mot demonstranter och det tyder på att makthavarna i väst fruktar de folkliga protesterna mot globaliseringen.

En orsak till detta är att också i framgångsrika ekonomier som USA och Storbritannien så finns stor fattigdom, som ofta drabbar barnfamiljer. I Storbritannien lever mer än fem miljoner i absolut fattigdom, i USA plågas 36 miljoner av undernäring. Dessa fakta har de liberala eliterna bortsett från och ignorerat. Tillväxten, inte fattigdomen, ska skildras av medierna, så är reglerna.

Det är inte alltför alarmistiskt att påstå att det vi borde försvara, befrielse från fattigdom, bevarandet av en god miljö, stöd åt en självständig och nyskapande kultur och framtidstro - att allt detta är värden som förgörs och devalveras.

Det är dags för oss som har privilegiet att arbeta som journalister att se bortom den hypade teknologin och upptäcka hur den nya makten ser ut. Vi måste lära oss att efter det kalla krigets slut har ett nytt kallt krig inletts. Det kriget förs mot de grundläggande och universella människovärdena: rätten till anständigt liv, rätten till trygghet och verklig demokrati.

John Pilger