ÅSIKT

Slavarnas revansch?

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

25 miljoner människor dog som slavar i USA, 25 miljoner efterlevande väntar på upprättelse och ersättning. LISBETH LINDEBORG rapporterar om den kommande slaveriprocessen.

Under ett Ku Klux Klan-möte i USA höjer den svarta kvinnan Tiffaeny Lanigan en knuten näve framför Thomas Robb, ledare för klanen. Han svarar med en nazisthälsning. Den fortsatta diskrimineringen mot svarta i dagens USA härrör från slaveriet, hävdar de jurister som nu förbereder ett åtal mot regeringen.
Under ett Ku Klux Klan-möte i USA höjer den svarta kvinnan Tiffaeny Lanigan en knuten näve framför Thomas Robb, ledare för klanen. Han svarar med en nazisthälsning. Den fortsatta diskrimineringen mot svarta i dagens USA härrör från slaveriet, hävdar de jurister som nu förbereder ett åtal mot regeringen.

Kommer den

amerikanskaregeringen att tvingas betala skadestånd till de svarta slavarnas efterkommande – drygt 25 miljoner afroamerikaner? En kommission med ledande amerikanska jurister håller på att förbereda ett åtal mot regeringen för ”injustice of slavery and its aftermath”.

Slaveriet avskaffades 1865 och året därpå fick de fyra miljoner överlevande slavarna amerikanskt medborgarskap och lika rättigheter. Efter det har flera försök gjorts att resa åtal mot den amerikanska staten, men först nu står en större rättegång i utsikt.

Ett flertal processer under 1990-talet har visat på möjligheten för minoriteter och andra större grupper att kräva skadestånd av regeringar, myndigheter och industrier. 1994 betalade regeringen i Florida 2,1 miljoner dollar till dem som överlevt ”Rosewood-massakern” 1923, då en vit mobb gick till attack mot de svarta invånarna i samhället Rosewood. I Oklahoma förhandlas om ett liknande skadestånd till Tulsakravallernas överlevande från 1921. 1997 dömdes jordbruksdepartementet i USA för diskriminering av svarta lantbrukare (24 000 familjer) och måste betala en miljard dollar i skadestånd. Nu förbereder Alexander Pires, som vann processen mot jordbruksdepartementet, ett krav på skadestånd till amerikanska indianer. Nyligen träffades Pires och tre andra jurister med erfarenhet av kränkningsmål på tidskriften Harper’s Magazine för att lägga fast riktlinjerna för en slaveriprocess.

För att bestämma

skadeståndskrav och processens aktörer – åtalade och målsägare – krävs en noggrann definition av brottets art. Och när det gäller kunskap om slaveriet som historiskt skeende och ekonomisk grundval brister det i många avseenden. Exempelvis har det glömts bort att New Orleans i Louisiana var centrum för den amerikanska slavhandeln fram till 1850. Med sina 25 större slavmarknader var staden en knutpunkt för ”the slave economy”, grundvalen till det tidiga välståndet i den amerikanska Södern och i huvudstaden Washington.

Men minnet av den skräck som New Orleans väckte bland den miljon slavar som hämtades från tobaksodlingarna i Maryland och Virginia
Följderna av slaveriet är fortfarande en del av den afro-amerikanska vardagen och det är ett tungt vägande argument för ett rättsligt förfarande.för att säljas till de fruktade bomullsplantagerna i den djupa Södern döljs i dag framgångsrikt bakom en kuliss av mardi gras-festiviteter, dixieland, blues och kreolsk gastronomi.

I turisternas French Quarter finns inga plaketter på de hus och platser där slavauktionerna ägde rum och inte heller några påminnelser om flyktförsök, självstympning och självmord. För att få veta något om slaveriets betydelse för New Orleans och för den amerikanska ekonomin innan inbördeskriget måste man göra ett besök på Louisianas State Museum och i Tulaneuniversitetets Amistad Research Center.

Eftersom det är

avgörande att mobilisera folkopinionen för en rättegång måste minnet av slaveriet aktualiseras i den offentliga debatten – som hur slavpriserna (en slav kostade 500–1 500 dollar) följde fluktuationerna på den globala bomullsmarknaden. I den nyutkomna, prisbelönade Soul by Soul. Life inside the antebellum slave market analyserar Harvardhistorikern Walter Johnson slavhandelns mekanismer. I Louisiana, till exempel, var slavarna fast och inte personlig egendom (real estate), vilket innebar att de kunde belånas och intecknas. För en slavägare med begränsade tillgångar innebar förvärvandet av en slav inte bara en statushöjning utan också en investering; en ung och frisk kvinna med utsikt till 4-5 avkommor bedömdes som särskilt räntabel.

Eftersom slaveriet gick i arv kunde den kontroversiella ”importen” från Afrika förbjudas i lag efter 1808. Från det ögonblick de föddes levde slavarna under hotet att bli sålda. Ständigt måste de uppleva hur deras familjeband och sociala nätverk slets sönder; över 50 procent av de svarta kärnfamiljerna förstördes av slavhandeln. Då slaveriet avskaffades hade 25 miljoner svarta människor dött som slavar.

Följderna av slaveriet

är fortfarande en del av den afro-amerikanska vardagen och det är ett tungt vägande argument för ett rättsligt förfarande. Diskrimineringen fortsätter och en viss afro-amerikansk levnadsstil finns kvar: ”Svarta fäder som bara lämnar sina familjer, ensamstående föräldrar, traditionen att skolka från skolan, tvivel och olust inför framtiden är inte typiskt för en svart kultur. Det är slavarnas kultur som lever vidare”, konstaterade juristen Dennis Sweet i samtalet på Harper’s Magazine.

Allra minst är avståndet till slaveriet i den djupa Södern; i Louisiana avskaffades ”affirmative action” (en positiv diskriminering för afro-amerikaner) 1996 och samma år stödde den nuvarande guvernören Ku Klux Klan-ledaren David Dukes försök att komma in i den amerikanska senaten.

Enligt juristerna är slaveriet och den fortsatta diskrimineringen som brott mot författningen en tillräcklig grund för en rättegång. Det kontraktsbrott som amerikanska staten gjorde sig skyldig till efter inbördeskriget erbjuder ännu en konkret utgångspunkt. Enligt ett löfte från kongressen skulle varje frigiven slav erhålla ett startkapital på 40 tunnland och ett dragdjur, men kontraktet bröts från statlig sida.

Därmed är åtalsgrunden

klar – liksom de huvudanklagade: amerikanska staten och delstaterna. Likaså kan vissa privata bolag (försäkrings-, järnvägs- och oljebolag), banker och individer som byggt sitt välstånd på slavarbete komma ifråga. Detta väcker frågan om hur långt bakåt i tiden de målsägande ska spåras: till 1800, 1860 eller 1940? Svaret på den frågan hänger samman med formen för skadestånd. Ett förslag är att skadestånd inte utbetalas individuellt utan i stället görs till massiva insatser för att höja bildningsnivån inom den afro-amerikanska minoriteten – den avgörande skillnaden mellan de vita och svarta befolkningarna ligger inom utbildningen.

Hur än åtal och rättegång kommer att gestaltas behövs stödet från såväl prominenta svarta som vita. Kommer den afro-amerikanska eliten att solidarisera sig med den underprivilegierade afro-amerikanska befolkningsgruppen? Och hur kommer Denzel Washington, Oprah Winfrey, Michael Jackson och andra att ställa sig?

Lisbeth Lindeborg Marburg