ÅSIKT

Skenet som bedrar

Yrsa Stenius om debatternas outgrundliga vägar

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
”Debattflamingo” av Joakim Pirinen.
”Debattflamingo” av Joakim Pirinen.

Minns ni

steriliseringsdebatten i Dagens Nyheter 1997? Debatten som följde efter kulturjournalisten Maciej Zarembas ”avslöjande” att sextiotusen svenskar hade tvångssteriliserats av rashygieniska skäl under fyra decennier, från 1930-talet till mitten av 1970-talet?

Det var ett ”avslöjande” som kom världens häpna blickar att riktas mot Sverige, där myten om ”folkhemmet”, humanitetens hemvist på jorden, rämnade likt Jerikos murar inför fiendens basunstötar. Dagens Nyheter och Zaremba var under ett antal veckor namnen för dagen både här hemma och utomlands och artiklarna har, trots den massiva kritik som riktades mot dem från flera håll, rönt något av bragdstatus.

Det kuriösa med den enorma uppmärksamhet Zarembas artiklar väckte var att de strängt taget inte avslöjade något – fakta var kända bland historiker och fördes fram i Bosse Lindkvists bok Förädlade svenskar som presenterades i ett temanummer av Aftonbladet Kultur några år tidigare.

Vad hade Zaremba som inte Aftonbladet hade när hans version flög ärad över jorden medan Aftonbladets snabbt lade sig till rätta bland andra ambitiösa texter i arkivens mindre frekventerade datafiler?

Minns ni det fruktansvärda oväsendet kring Expressens artikelserie Svart på vitt (med löpsedeln KÖR UT DEM!) 1993? Artikelserien som inledde de ideliga chefredaktörsbytena och satte fart på upplageraset?

Varför blev just Expressens stort uppslagna artikelserie om spänningar mellan invandrare och svenskar en nästan irreparabel katastrof när Aftonbladet rönte stor erkänsla för sin artikelserie Vi och dom något år tidigare?

Åsa Kroon, forskare vid Tema Kommunikation vid Linköpings universitet, har i en doktorsavhandling rubricerad Debattens dynamik rett ut vad som händer i medierna med stora samtalsämnen och i den avhandlingen finns också indirekt svaret på de ovan nämnda frågorna:

En artikelseries

och en debatts genomslag samt dess vidare öden avgörs inte nödvändigtvis av vad som rent faktiskt sägs i texten utan av en mängd omständigheter i dess presentation och i den omvärld, den tidsanda i vilken den landar.

Presentationen (redigeringen i vid mening) ger en fingervisning om vilken underförstådd, moraliskt betydelsebärande berättelse journalisten eller tidningen är ute efter att berätta bakom det som faktiskt sägs och omvärlden reagerar på denna outtalade berättelse i enlighet med dagsnoteringarna för vad som anses bra och dåligt i samhället eller i samtiden. Den outtalade berättelsen blir ofta själva huvudspåret i den debatt som sedan följer medan den konkreta substansen i det som påstås sjunker undan. Inte sällan övergår hela spektaklet till en debatt om debatten (metadebatt) vilket betyder att man börjar diskutera vad som antytts, menats och åstadkommits i debatten bortom det som uttryckligen sagts.

Åsa Kroon har bland annat undersökt just Svart på vitt och steriliseringsdebatten och jag ska försöka återge det väsentligaste i hennes skarpsinniga resonemang. För begriplighetens skull måste jag omskriva och aningen trivialisera en del av hennes teori samtidigt som jag vill framhålla att Kroons text vid sidan av de obligatoriska akademiska piruetterna är välskriven och lättläst.

Åsa Kroons nyckelbegrepp är debattens ”avgörande moment” eller, om jag uttrycker det litet grovt, vilket slags intresse journalisten med sin presentation eller sitt ordval försöker manipulera fram hos läsaren vid sidan av det budskapet förväntas väcka. Ibland kan manipulationen vara halvmedveten och missvisande i förhållande till textens explicita budskap.

Så var fallet i Svart på vitt.

Expressen hade låtit Sifo undersöka infödda svenskars attityd till invandrare och fått fram att svenskarna förhöll sig mer reserverat till invandringen än politikerna ansåg det korrekt att låtsas om. Expressen bestämde sig för att publicera en artikelserie som skulle uppmärksamma politiker och medier på att en tidsinställd bomb tickade mot sin detonering i form av ordentliga konfrontationer mellan invandrare och svenskar ifall politikerna inte uppmärksammade problemen – att integrationen inte gick som en dans och att Rosengård inte var någon idyll.

Artikelserien lades upp – delvis i samarbete med en reklambyrå – och det avgörande momentet bestämdes. Man valde en presentation som tog fasta på konfliktmarkörer:

Chefredaktören Erik Månsson varnade i sin stora introduktionsartikel för bomben som anspelar på krig och domedagsprofetior, klyftan mellan politiker och vanligt folk framhävs i en tid då Ny demokrati härjar, färgerna svart mot vitt innehåller alla olyckliga polariteter som gärna tänkas kan – de svarta mot de vita, det onda mot det goda, det osanna mot det sanna, skulden mot oskulden och så utmynnar alltsammans i en löpsedel där ett tveksamt Sifo-resultat komprimeras i befallningen KÖR UT DEM!

Därmed var det

med förlov sagt kört. Fast Expressens avsikt var att forma en helhet av artikelserien med syfte att uppmana politikerna att ta ett större ansvarsfullt helhetsgrepp över invandringen hade det avgörande momentet lagt fast en helt annan underförstådd berättelse, berättelsen om de ovälkomna invandrarna, och inget modifierande budskap ändrade längre på det. I en tid då alla som för debatten är djupt oroade över firma Wachtmeister & Karlsson blir reaktionen öronbedövande.

När Aftonbladet gjorde sin artikelserie undvek man starka konfliktmarkörer som avgörande moment och därmed inträffade inga haverier. Detta är min slutsats. Kroon behandlar inte Aftonbladets serie.

Övergår vi sedan till steriliseringsdebatten ser vi exempel på avgörande moment i artikeluppläggningen som bidrar till att den bär över de stora haven i form av en nyhet fast inget är nytt. ”Nyheten” består i att Dagens Nyheter gör Maciej Zarembas uttalade berättelse om folkhemmets farlighet och socialdemokratins släktskap med nazismen till underförstådd berättelse i det material som kablas ut över världen.

Det är i relation till att Tage Erlander är statsminister och Gunnar Sträng socialminister och Alva och Gunnar Myrdal huserar i största allmänhet som steriliseringarna är en nyhet som får vingar. Utan den kontexten hade inte många höjt på ögonbrynen.

Åsa Kroon beskriver fascinerande hur Dagens Nyheter och Zaremba bär sig åt:

Zaremba åstadkommer

en fullfjädrad hybrid mellan nyhets- och kulturartikel på kultursidan. Han hänvisar till historiker och antyder egen forskning till grund för personliga påståenden om hur och varför steriliseringslagstiftningen kommit till. I ett målmedvetet formgrepp skriver han om steriliseringen både som en individuell tragedi – drabbade individer lyfts fram – och som ett statligt maskineri styrt av hjärtlösa socialdemokrater. Greppet är exakt detsamma som används för att beskriva nazismen.

I sin första artikel talar han om hur trettiotalets socialdemokrater tog intryck av tidens idéer om ärftlighet och arvshygien och steriliserade folk på basen av deras ursprung och sociala tillhörighet – ett rasistiskt förfarande. I följande artikel låter han förstå att även ekonomiska skäl spelade in. Folkhemmet hade inte råd med vissa slags människor. Därför offrades upp till sextiotretusen människor.

Zaremba låter bli att nämna att siffran sextiotretusen inte uttryckligen var tvångssteriliserade. Han låter medvetet gränsen mellan olika steriliseringstyper flyta för att siffermässigt bygga under sin tes.

Vad Dagens Nyheter och Maciej Zaremba slutligen åstadkommer är enligt Åsa Kroon ett avgörande moment som för gott lyfter upp steriliseringsdebatten på en abstrakt nivå på vilken inga konkreta invändningar biter.

Nyheten Zaremba och Dagens Nyheter förmedlar/berättar en ideologisk historia om folkhemsideologins sjuka effekter, om steriliseringen som metafor för den mänskliga stympning en totalitär ideologi som socialdemokratin tillåter sig, om hur det goda visade sig vara ont, hur Sverige är oförtjänt av sitt goda rykte.

Mot denna historia stod sig krassa små invändningar om hur det verkligen förhöll sig slätt.

Till saken hör

att den landade i en omvärld och en samtid där ett av många politiska axiom gör gällande att folkhemmet är en förlegad företeelse som var mer på ont än på gott.

När Aftonbladet Kultur publicerade sin artikel lyste motsvarande moment i presentationen och i tidsandan med sin frånvaro.

Om det är något Åsa Kroons avhandling visar så är det att journalistik kan vara en storslagen arena för goda manipulatörer – även för sådana som ger sig ut för att vara något helt annat.

Yrsa Stenius