ÅSIKT

Nu handlar det inte längre om skräp

JOHN PETER NILSSON ser Tony Cragg och upplever något " sexigt

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Malmö Konsthall är förmodligen Sveriges vackraste utställningsrum. Åtminstone är det min första tanke när jag ser walesaren Tony Craggs nya skulpturer. Det låter kanske lite förmätet att tala om arkitektur när det handlar om konst. Men vad gäller just skulpturer är det ofrånkomligt. Att vara skulptör är inte bara att producera objekt. Minst lika viktigt är placeringen av verken - att ta rummet, platsen i besittning.

Cragg lyckas med övertygelse att spela med rumsligheten. Nästan alla väggar är borttagna och skulpturerna lyfts fram, ja, det låter banalt, men ändå - på ett sexigt sätt. Det finns något fetischistiskt i luften, verken lockar och förför. Men kommer man för nära så piper det! Som i en James Bond-film finns det osynliga infraröda strålar som varnar när besökarna kommer för nära, något som ytterligare accentuerar skulpturernas "se men inte röra"-närvaro.

Okej, det gäller bara en skulptur. Och verket är också en ömtålig glasskulptur som kräver total respekt. Men denna något ovanliga säkerhetsåtgärd är en symtomatisk ingång till Tony Craggs konstvärld. Med jämna mellanrum tjuter det i konsthallen när någon har passerat gränsen. Men ingen blir förbannad. De flesta skrattar generat.

Cragg är kanske en av samtidens mest uppskattade skulptörer. Och hemligheten? Han förenar en lång, klassisk skulpturtradition med ironi och humor. Man kan le och skratta lika mycket som man kan häpna och tappa hakan. Det gäller också för många av hans generationskamrater från 80-talet ( Richard Deacon, Anish Kapoor, Bill Woodrow, Richard Wentworth med flera). De tog alla fasta på en klassisk skulpturtradition där material och form spelade en avgörande roll. De flesta (Kapoor undantagen) la dock till en slags ironisk dimension, vare sig det gällde materialval eller absurda infall. Och trots att Cragg i dag spelar i den allra högsta divisionen (prestige- och marknadsmässigt) måste jag säga att verken fortfarande förmedlar något spjuveraktigt och respektlöst.

Under 80-talet blev Cragg uppmärksammad för sina sammanställningar av funna objekt. Det kunde vara plastsaker, flaskor eller andra bortslängda grejor som han sammanställde efter deras färger eller former. Och i själva kompositionen av dessa objekt framträdde sedan en ny bild; en figur, en urna eller något liknande. Högt och lågt blandades, men framför allt pekade han på ett slags vardagens alkemi; hans verk handlar om metamorfoser, om att förvandla någonting till synes banalt till någonting annat, till något sublimt.

I dag, tjugo år senare, gör han samma sak. Fast det är inte längre skräp han omarbetar. Ta till exempel Secretions från 2000. Den 255x290x220 centimeter stora skulpturen består av tiotusentals tärningar. Vanliga svartvita speltärningar - som han låtit tillverka i en fabrik i Polen. Eller hans Clear Glass Stack från 2000. Specialtillverkade glasflaskor i olika former och storlekar balanserar på ett intrikat sätt på glashyllor. Det ser ut som om det är "tillfälliga fynd". Men i själva verket är det omsorgsfullt tillverkade objekt som han använder sig av.

Men, som sagt:

Cragg lyckas med konststycket att vara en framgångsrik konstnär som lever ut sina drömmar att arbeta med besynnerliga material utan att det blir stelt och tråkigt. Överhuvudtaget handlar hans konst om motsatser: högt - lågt, ömtåligt - stabilt etcetera. I de nya verken vänder han på steken. Det är som om han "smutsar ner" de dyra och exklusiva materialen. Eller som hans kanske mest bisarra verk, Complete Omnivore från 1993. Det är en uppförstorad tandkäke i gips, likt en modell för någons tandprotes, som förmedlar både liv och död, skratt och gråt. På ett barockt sätt sammansmälter dessa till synes oförenliga motsatser i Tony Craggs konstnärskap.

konst