ÅSIKT

Om Gud vill

Olle Svenning om en bok fylld av död, våld - och hopp om fred

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Flyktinglägret Shatila i Beirut. Ur boken "Inshallah".
Flyktinglägret Shatila i Beirut. Ur boken "Inshallah".

Den 13 december 1985 kom döden till Tunis. Den tog med sig bortåt hundra personer. Offer för Israels bomber. Yassir Arafat överlevde ännu ett attentatsförsök. Hans högkvarter låg i ruiner.

Så såg scenen ut första gången fotografen Donald Boström mötte den palestinske ledaren. Bilder i Inshallah berättar historien: ruiner runt det palestinska området i Tunis, Arafats raserade residens, ledaren själv i ÖB-mössa och böjd över skrivbordet.

Donald Boström blev kvar i Mellanöstern, yrkesmässigt och mentalt. Har har gjort oräkneliga resor där, arbetat med massor av journalister, dokumenterat, som han skriver, ett ögonblick i världshistorien, femton år av en oändlig konflikt.

Historien ryms i Boströms starka bilder. Från de fördrivna palestinierna, som ännu drömmer om återvändandet, om al-Awda, till de ungas alltmer desperata uppror mot den israeliska militär- och ockupationsmakten.

Boströms bilder kompletteras med något dussintal texter. Ibland fördjupas och förtydligas fotona. I ett par fall skulle texterna aldrig ha passerat framkallningsstadiet. Språket stör, berättelserna lämnar Mellanöstern och hamnar i svenskt privatgräl. Det är dock bagateller i förhållande till text- och bildkompositionens stora förtjänster.

Cordelia Edvardson berättar om Intifadans två ansikten. Det ena speglar optimism och förhoppningar, det andra sorg och desperation. Det sena 80-talets unga entusiastiska uppror kan läsas av i Boströms bild på glada palestinska barn som nästan försöker kliva in i kameran med sina segertecken. Kring den andra Intifadan, den som ännu pågår, flammar eld. Eld kring bilvrak, eld runt hårt maskerade stenkastare. Och sorg från palestinska familjer som fått sina hem skövlade av arroganta men skrämda israeliska soldater.

Göran Rosenberg resonerar kring ett möjligt Israel. Ett land som övervunnit sina messianska drömmar om utvaldhet, nationalreligiösa föreställningar och etnisk separation. Teman som finns i hans storartade bok Det förlorade landet. Han antyder en viss optimism, finner Israel alltmer pluralistiskt, livsbejakande och inspirerande. Fast kampen mellan de två Israel pågår ännu och utgången är oviss.

Bilder berättar om den israeliska dualismen: de religiöst ortodoxa och oförsonliga å ena sidan, fredsdemonstranter å den andra. De hårt beväpnade bosättarna och de israeler som sörjer när freden för en tid begravs med den omvände och mördade Rabin.

Cecilia Uddén har lyckats med den nära nog omöjliga uppgiften att fånga och beskriva Jerusalem. Det är ofta svårt att andas i Jerusalem, skriver hon och lånar poeten Yehuda Amichais uttryck, att staden är förorenad av böner och drömmar. Jerusalem är, skriver Uddén, inte bara världens andliga hjärta "utan dessutom dess fysiska hjärta i inte bara en, utan två kroppar. Det siamesiska tvillingparet Israel och Palestina." Kanske är staden ännu mycket mer. I alla fall är det så man kan tolka Boströms bilder av rysk-ortodoxa nunnor, koptiska präster, armeniska munkar, Maria-processioner och basarkommers.

Döden och våldet blir ohyggligt konkreta i boken: söndersargade människokroppar, barn förvandlade till sjukvårdspaket, begravningar, konfrontationer. Plundras verkligen palestinska offer på sina inre organ? Ger de liv åt sina motståndare och bödlar? Boström antyder detta i en text.

Bilderna låter oss också ana korta stunder av glädje, mest efter fredsavtalet som skrevs i Oslo och som nu tycks så oändligt avlägset. Fest på Orient House, gemensamt israelisk-palestinskt firande på American Colony. Israeliska ungdomar som jublar under parollen "Peace Now" och så den palestinska flaggan, upphissad vid Damaskusporten i Jerusalem. Försoning möjlig.

Nathan Sachar skriver genomskådande och klokt om den senare så förtalade Oslo-texten: "Det var genialt, därför att det störtade det hundraåriga nollsummespelet över ända och satte i gång en process där båda parter hade gemensamma värden att vinna - och förlora."

Jag påminner mig Zeev Sternhells hårda uppgörelse med de israeliska myterna (Aux origines d"Israel, l996, Fayard). Han skriver att först genom Osloavtalet insåg israeliska labour (aldrig högern) att den egna nationens identitet kunde tryggas med andra metoder än att förneka palestinierna självbestämmanderätt och att det kunde finnas andra gränser för Israels territoriella identitet än dem som pekas ut i Bibeln.

Fredsprocessen präglas, som Sachar skriver, av pendelrörelser och den kan komma att pågå i halvannat decennium innan konkreta resultat uppnås.

Bokens titel rymmer en prognos för freden: "Inshallah" - Om Gud vill.

essä/foto

Olle Svenning