ÅSIKT

Så blev pocketboken succé – igen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

■ ■ Radions alerta Efter tolv uppmärksammar pocketboken. Den når nya framgångar och noterbart är att det inte ens i kioskerna är traditionella deckare och andra trivialiteter som köps utan litteratur med kvaliteter som de bildade och kloka gärna vill att andra än de själva ska läsa. Pocketbokens svenske pionjär Per Gedin – ingen kan ta ifrån honom epitetet – intervjuas och förklarar varför pocketboken en gång dog på 1970-talet. Överutgivning och sviktande kvalitet är hans förklaring till debaclet. Vi som var med tycker att han har rätt. Men så pånyttföddes den billiga boken med Månpocket 1980, säger han. Bokförlagen vågade återigen satsa på en massmarknad.

Och då börjar jag undra om den gode Gedin inte hoppat över ett led i historien. Hade inget hänt mellan dödsfallet och pånyttfödelsen? Ett av inslagen i 1974 års kulturpolitik var satsningen på femkronorsboken som under namnet En bok för alla sökte sina köpare och läsare även utanför bokhandeln. Den blev en formidabel framgång, och någon betydelse hade väl ändå den för att bokförläggarna skulle våga tro på en bokens massmarknad?

■ ■ Jag minns hur jag 1982, som färsk kulturminister, blev uppvaktad av företrädare för En bok för alla som krävde ytterligare statsbidrag utöver de få miljoner som de disponerade. Bokförlagen hade nämligen upptäckt att deras författare – levande och döda – gick att sälja i massupplaga och det hade blivit svårare för En bok för alla att få tag på attraktiva verk för utgivning. De blev mer än sura på mig när jag i blandekonomisk övertygelse förklarade min tveksamhet inför höjda bidrag. Tvärtom såg jag Månpocket och dess privata syskon som en bekräftelse på att den statliga kulturpolitiken med små medel kunde förändra verkligheten. Det räckte tydligen med några få miljoner för att öppna en hel marknad.

■ ■ Denna framgångsrika kulturpolitik – som jag vågar peka på utan att riskera att beskyllas för självskryt, jag hade ingen del i femkronorsbokens tillkomst, den hände på Bertil Zachrissons tid – kan ge grund för eftertanke. Per Gedin hoppar helt enkelt över den när han intervjuas, och det skulle inte förvåna mig om de som en gång var femkronorsbokens tillskyndare mera sörjer över att den inte fick mångdubblade statsbidrag än att dess kulturpolitiska effekt var så stor att det inte behövdes mera statspengar för att hålla marknaden i gång.

Bengt Göransson (kultur@aftonbladet)