ÅSIKT

Hoppas att Berlusconi får rätt i EN sak...

SLAVOJ ZIZEK ser en bedragare erövra det postpolitiska riket

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Silvio Berlusconi - nu har han presenterat sin nya regering.
Foto: AFTONBLADET BILD
Silvio Berlusconi - nu har han presenterat sin nya regering.

Efter Silvio Berlusconis seger i Italien finns det ett sätt att förstå händelserna där som man inte bör falla för: att använda denna seger som förevändning för ytterligare övningar i den tradition av vänsterkonservativ kulturkritik (från Adorno till Virilio), som beklagar sig över de manipulerade massornas dumhet och diagnostiserar den autonoma individens undergång.

Icke desto mindre ska den här segerns följder inte underskattas.

Enligt Hegel sker alla historiska händelser två gånger: Napoleon kom två gånger till makten och måste två gånger förlora den. Det verkar också som om Berlusconi var tvungen att vinna valet två gånger. Första gången kunde man avfärda honom som en udda händelse; upprepningen visar att vi har att göra med en företeelse av djupare slag.

Den politiska rörelsen fungerar som marknadsinriktad reklamkampanj: Berlusconis Forza Italia är inget parti längre, utan snarare en förening för sport och nöjen. Medan idrotten politiserades i de goda gamla socialistiska länderna, har nu politiken själv blivit en idrottstävling. Och medan de kommunistiska regimerna förstatligade industrin, privatiserar Berlusconi staten.

Därför är all oro från vänsterns och liberalernas sida över att nyfascismen ska lura bakom Berlusconi förfelad och utan tvivel alldeles för optimistiskt tänkt. Fascismen är fortfarande ett politiskt projekt, men i fallet Berlusconi finns det inget som gömmer sig i bakgrunden, inget hemligt ideologiskt projekt - utan bara den rena försäkran om att saker och ting kommer att fungera, fungera bättre. Berlusconi är ren postpolitik.

De nuvarande politiska motsättningarna handlar i första hand om vilket av de båda stora partierna, de konservativa eller "den moderata vänstern", som lyckas sälja sig som det sanna förkroppsligandet av den postideologiska anden - och framställa motståndarna som offer för "gamla ideologiska spöken".

Om åttiotalet tillhörde de konservativa, verkar det som om nittiotalet lär oss att den socialdemokratiska tredje vägen lyckats fungera som det förenade kapitalets representant. De olika konservativa partierna representerar i stället olika kapitalistiska fraktioner och försöker också tillfredsställa vissa antikapitalistiska skikt. (Minns till exempel de tyska kristdemokraternas slogan "Kinder statt Inder" [Barn i stället för indier]!)

Denna uppdelning förklarar varför och hur den tredje vägens socialdemokrater kan representera storkapitalets intressen - och samtidigt stå för kulturell tolerans. Men inför den trend som Berlusconis seger antyder är utsikterna vid horisonten mycket dyst-rare: en värld, där kapitalets obegränsade makt inte är förenlig med väns-terliberal tolerans. Om något program döljer sig i Berlusconis postpolitik, så är det upplösandet av efterkrigstidens grundläggande demokratiska konsensus.

Paradoxalt nog är det just den som undergräver denna överenskommelse som åberopar den allmänt utbredda liberala offergörandelogiken: Visst hade fascismen sina offer, men hur är det med offren för efterkrigstidens fördrivningar? Hur är det med tyskarna, som drevs från sina hem i Tjeckoslovakien?

Framtiden tillhör inte de beslutsamma högerprovokatörerna som Le Pen eller Pat Buchanan, utan folk som Berlusconi eller Haider. Den globala kapitalismens företrädare i nationalpopulismens vargskrud. Kampen mellan dessa och den tredje vägens vänster är en kamp om vem som bäst lyckas motverka kapitalismens överdrifter.

Det finns också en annan, mycket mörkare lärdom, som man kan dra av Berlusconis seger: mot honom kan man vidta rättsliga åtgärder för korruption, maffiakontakter och andra kriminella handlingar - utan att det har några politiska följder. Berlusconi själv, den rikaste i Italien, kommer att tjäna mest av alla på sina egna skattereformer - återigen utan följder. Förutom de viktigaste privata medierna, som han själv äger, kommer han nu att kunna kontrollera de offentliga medierna - åter utan följder, utan offentliga protester.

En vidare aspekt av samma förskjutning är uppkomsten av ett nytt kollektivt rum, där den klassiska motsättningen mellan det privata och det offentliga dekonstrueras. När vi delar våra intimaste fantasier på webben har det inget att göra med gammaldags exhibitionism. I dessa ohemliga fenomen skapas ett nytt rum: en kollektiv privatsfärs paradoxala rum. För att uttrycka det på ett lätt nostalgiskt konservativt vis: skandalen ligger i det faktum att det inte längre finns någon skandal.

Det började med pornografiska snuttar med modeller och filmstjärnor. Men i en närliggande framtid kan man mycket väl tänka sig att en politiker kan tillåta att en hardcorevideo som visar hans könsumgänge får cirkulera, för att offentligheten ska övertygas om hans potens. Kanske kommer Berlusconi att våga sig på något sådant i nästa valkampanj?

Berlusconi är helt igenom postpolitisk. Till och med The Economist, liberalismens trogna språkrör, skymfade han som del av en "kommunistisk komplott" när tidningen frågade hur en person som är föremål för ett flertal rättsliga åtgärder kan bli premiärminister. För Berlusconi tycks varje opposition vara en kommunistisk komplott - och utan tvivel har han rätt: det är den enda verkliga oppositionen. Alla andra - liberaler eller den tredje vägens vänster - spelar i grund och botten samma spel som han, bara under en annan yta. Är den tredje vägens vänster verkligen i stånd att erbjuda ett globalt alternativ till Berlusconis politik?

Ännu finns hoppet att Berlusconi också ska ha rätt i den andra aspekten av sin paranoida världsbild: att hans seger ger ny kraft åt den radikala vänstern.

Slavoj Zizek (kultur@aftonbladet.se)