Aftonbladet
Dagens namn: Bernhard, Bernt
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Montaigne i tiden

    Montaigne uppfyller rimligen de flesta kraven på en levande klassiker. Han är flitigt översatt till moderna språk, på svenska finns till och med sekundärlitteratur som Jean Starobinskis berömda Montaigne i rörelse eller den danska introduktionen Humanist till häst av Bjørn Bredal. Jan Stolpes hyllade översättning av Essäer i tre volymer är till och med utgivna i pocket.

Till skaran sällar sig nu Arne Melberg, som under den dubbeltydliga titeln Försök att läsa Montaigne praktiserar den långsamma läsningens konst. Läsa långsamt hette för övrigt Melbergs senaste bok, i vilken ingick ett kapitel om Montaigne. Denna gång försöker Melberg fånga det essäistiska projektet, till synes en ganska fåfäng ambition, då kombinationen essä och Montaigne snarast blir dubbelt gäckande.

Inåtvändhetens tradition kan man kalla det stråk i västerlandet som alltsedan Augustinus har fått individen att söka sig själv. Descartes kan sägas konstruera den moderna individen, i så motto att han finner det som är gemensamt för alla samt tvingar varje människa att närmast bokstavligt tänka sig själv, att rationellt göra reda för sina egna bevekelsegrunder. Montaigne uppfinner i så fall den mänskliga originaliteten, det som skiljer en individ från en annan och gör henne till vad vi kanske kan kalla en unik person. Möjligen är det just detta som gör att vi i dag så gärna läser Montaigne.

 

    Som alltid hos Melberg är läsningen noggrant utförd. Vad som finns omkring texten - både i form av liv och andra texter - är mest där som ett slags belägg för vad som redan står att läsa. Jag dristar mig till att und-ra en smula över tecken i tiden, Montaignes tid mer än vår.

När det gäller att konstruera sig en identitet genom att skriva så framträder strax efter Montaigne Cervantes berömda väderkvarnsbekämpare Don Quijote, mannen som i del två av romanen möter sin egen förfalskade kopia (efter del ett hade någon givit ut en oäkta fortsättning på Cervantes roman), vilket leder till minst sagt tvivel över den egna identiteten hos Quijote. Monologen i Shakespeares dramer är också ett slags samtal rollen för med sig själv, samtal som ofta leder till en personlig förändring av något slag.

Vi har också ett närmast ohämmat författande av journaler, brev, dagböcker och andra personliga dokument under 1500- och 1600-talen, ofta skrivna på religiös uppmaning i syfte att man skulle granska sig själv. Med 1700-talet kommer den moderna romanen, som sedan dess är identitetens - individens likaväl som nationens - konstnärliga favoritform.

 

    Det finns uppenbarligen något i själva skrivandet, i konstruktionen av berättelsen, som ligger så nära vår självförståelse att det är svårt att veta vilket som kommer först: det som är "jag" eller min text om det som är "jag".

Uppenbarligen är Melberg på rätt spår när han ställer samman "jag" och "text" eller låter teman som döden, vänskapen eller erfarenheten hålla samman Montaignes till synes vilt spretande tankar. Men hur rätt Melberg än har, och hur vackert han än uttrycker detta, så tror jag att ett försök att läsa Montaigne mot bakgrund av mer övergripande rörelser och tankestrukturer skulle avlocka dennes Essäer hemligheter som är minst lika moderna, samtida och intressanta som de lojala utläggningar av redan uppenbara teman Melberg här ägnar sig åt.

Claes Wahlin
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet