ÅSIKT

Hjälp, var är livbåtarna?

GÖRAN GREIDER diskuterar en rörelses långsamma ideologiska självmord

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När jag hade läst den digra avhandling jag nu ska recensera drabbades jag av en smärre existentiell kris. Borde jag med ett upprört men vanmäktigt vrål kasta mig över relingen på den arbetarrörelsebåt som jag på många sätt färdas på och i stället simma ensam? Ombord på denna farkost har nämligen varje kritisk anmärkning mot partiledning och officiella dogmer om klassamarbete betraktats som potentiellt myteri och alla försök att från vänster påverka rörelsen i mer radikal riktning i stort sett, genom rörelsens mer än sekellånga historia, misslyckats och ofta rentav brännmärkts.

Ja, jag fick faktiskt ett slags geijersk känsla av att befinna mig ensam i en bräcklig farkost efter att ha läst Uppsalahistorikern Åsa Linderborgs förmodligen banbrytande - dessutom stilistiskt livfulla - studie Socialdemokraterna skriver historia; historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892-2000.

Linderborg har satt sig ner och analyserat SAP:s sätt att skriva sin egen historia och vad hon ser är ett mäktigt försök från en rörelse, som i begynnelsen var systemkritisk, att göra sig gällande och accepterad i ett borgerligt och kapitalistiskt samhälle. Hon utgår från den italienske kommunistledaren Antonio Gramscis skissartade hegemonibegrepp: Varför accepterar de förtryckta klasserna självmant de härs-kande skiktens övermakt?

Varför samtycker vi till en social och ekonomisk ordning och hur skapas gemenskap - känslan av att sitta i samma båt - mellan härskare och underlydande? I totalitära stater finns våldet att ta till. I demokratier krävs mer subtila metoder för att utöva tankekontroll. För att söka svaren på detta har hon läst jubileumsverk, pamfletter, memoarer samt betraktat monument och pilsnerfilmer från klasskampsperioden, över folkhemsepoken och till våra dagars extremt anpassliga socialdemokrati. Hon finner myter, förträngningar, utdrivningar - allt för att stärka rörelsen inåt och utåt.

Linderborgs i sig föga kontroversiella tes är att historieskrivningen är en maktresurs som ingen rörelse som eftersträvar inflytande kan underlåta att använda, inte heller socialdemokratin. Kontroversiella är heller knappast de metoder hon urskiljer som rörelseintellektuella tillämpat, så som när de till exempel bedrivit sin personkult kring partiets ledare.

I anblicken av Branting-monumentet på Norra Bantorget i Stockholm, avtäckt 1952, återfinns kärnan i projektet. Ledaren är en meter högre än de arbetare, intellektuella och agitatorer (nästan bara män) som omger honom och att monumentet är gjutet i ett enda väldigt stycke är ingen slump utan illustrerar den oerhörda rädslan för inre splittring. Många baxnar säkert när de tar del av den heroisering av "hövdingarna" som ägt rum. De väckte de slumrande massorna, uppfostrade och agade en bråkig arbetarklass, uppoffrade sig enligt myten långt mer än de fattiga arbetarna någonsin behövde göra.

Komiskt är det när Linderborg utpekar ett universellt drag i all personkult:

De stora ledarna behövde knappt sova! Stalin i nattmössa och Branting uppe på småtimmarna för att tjäna folket!

Arbetarklassen, skriver Linderborg, har däremot sällan skildrats i rörelsehistorien utan har snarare med en ärvd borgerlig uppifrånblick betraktats som en smula farlig om den inte hålls under strikt uppsikt.

Men alla dessa drag kan naturligtvis förklaras med beroendet av de samtida borgerliga myterna om nationen och dess stora män. Nej, det verkligt kontroversiella i den här studien drabbar egentligen vänsterflygeln - en term hon själv använder - inom arbetarrörelsen. "Socialdemokratins rörelseintellektuella har i alla tider", sammanfattar Linderborg i slutet av boken, "i kampen om intern hegemoni använt historieskrivningen som en maktresurs för att disciplinera arbetarklassen och partimedlemmarna och ge stöd åt den mer reformistiska eller direkt socialliberala riktningen."

Det som framstår som så förödande för vänsterflygeln inom rörelsen med denna studie är att denna disciplinering varit så konsekvent, så kontinuerlig, så massivt framgångsrik - radikalerna har helt enkelt aldrig haft en chans.

Kritiska och för den borgerliga ordningen mer utmanande röster har systematiskt demoniserats - Hinke Bergegren är ett tidigt exempel på hur somliga rentav tilldelas ondskans roll i rörelsehistorien. Eller så förtigs de och retuscheras i det närmaste bort - Rudolf Meidners mer djupgående socialism är ett talande exempel.

Särskilt från tjugotalet och framåt överskyls närapå allt som kan störa inpassningen av rörelsen i den större borgerliga hegemoni som omsluter oss alla, ja, till och med Storstrejken blir efter Saltsjöbadsandan problematisk. Hungerkravallerna 1917? Nej, sådana spontana protester ur folkdjupen passade inte in i en världsbild som bars fram av en socialt uppåtstigande rörelsebyråkrati, liksom även Ådalshändelserna ofta gjort de rörelseintellektuella förlägna eftersom kommunister var inblandade i händelseförloppet.

Kort sagt har det mesta styrts av skräcken för att av borgerligheten - i vidaste mening - avfärdas som farlig, opålitlig och ovillig att ta "ansvar" för det gemensamma bästa. Socialliberaler inom rörelsen har därför naturligtvis alltid fått stöd från borgerligheten. Bara under sjuttiotalet syntes en liten öppning i muren som sedan snabbt sluts under den nyliberala era som skulle komma.

Det är en övertygande studie Linderborg presterat och den blir än mer övertygande därför att hon så glasklart genomskådar också den borgerliga myten om att Sverige präglats av en socialdemokratisk hegemoni; så har aldrig varit fallet.

Vad kan invändas? Från sina ibland alltför höga marxistiska höjder släpper Linderborg en del påståenden som på ett lite obehagligt sätt utraderar det jämlikhetsbygge som trots allt förändrat den svenska arbetarklassens liv till det bättre. "Även ett kapitalistiskt samhälle kan styras med något olika förtecken", skriver hon i ett understatement som med tio ord utplånar dagis, äldreomsorg och fackliga rättigheter. Man anar att med den blicken spelar det ingen större roll om välfärdssystemen ser ut som i Sverige eller som i USA. Men det gör det förstås.

Hon gör heller inte någon riktigt bra distinktion mellan de auktoritära traditioner som finns inom rörelsen och de icke-auktoritära kulturer och värderingar som själva välfärdsbygget lett till, för det är ju inte alls givet att en auktoritär rörelse byggt en auktoritär välfärdsstat. Tvärtom, menar jag. Det ingår heller inte i Linderborgs studie att studera medlemsopinioner, men trots partiets socialliberalism har där alltid funnits tusen och åter tusen medlemmar som i vardagslivet givit rörelsen ett annat, ofta långt mer radikalt ansikte.

Så där står jag, vid s-relingen, ser denna avhandling dimpa ner i vattnet: och den blir en politisk handling! Linderborg har beskrivit en rörelses långsamma idépolitiska självmord, utdraget över hundra år. Resultatet? En rörelse som i dag praktiskt taget aldrig uppväcker mer djupgående systemkritiska funderingar hos väljarna. Har Åsa Linderborg rätt så kunde slutstadiet i den långa process där SAP gjort sig rumsrena vara det nya förslag till partiprogram, som välkomnats varmt av alltifrån Klas Eklund till Per T Ohlsson. Nästan allt störande är nu borta: klasser, ägarfrågor, demokratisk socialism, portalparagrafens radikala demokratiperspektiv om en produktion under hela folkets kontroll.

Dynamiken mellan socialistisk systemkritik och socialliberal anpasslighet har nästan upphört inom rörelsen. Vi är många som står här och ser oss om efter livbåtar.

samhälle

Göran Greider (kultur@aftonbladet.se)