ÅSIKT

OLLE SVENNING:

Vad händer
om medierna abdikerar?

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Manuel Castells skriver i sin väldiga studie Millenniets slut, att "informationsålderns maktstrider är kulturstrider" och dessa "utkämpas primärt i och av medierna".

IT-ålderns variant av den gamla kampen om hegemonin:

Vilket maktblock bestämmer över tänkandet, över den vardagliga praktikens reflektioner?

Föreställningen om maktstrider "i" medierna kan tolkas fullkomligt bokstavligt, nämligen att det pågår konflikter mellan mediernas olika personalkategorier, mellan ekonomer och journalister, mellan publicistiskt respektive kommersiellt ansvariga och mellan journalister och journalister.

Hierarkier existerar inom medievärlden men är sällan uttalade och formaliserade utan ytterst nyckfulla och subjektiva.

Vem väger tyngst: den säkre, avslöjande nyhetsreportern eller litteraturkritikern med eventuell makt över förlag, smak och författarkarriärer?

Vem ger tidningen den tydligaste identiteten: sportkrönikören med det folkliga tilltalet eller den inrikespolitiske analytikern, som tvingar dussintals pressekreterare att skydda sina ministrar och förbereda dementierna?

Vem är viktigast: den hårt lanserade krönikören som virvlar upp några dygns folkstorm eller den tålmodige, påläste ledarskribenten som systematiskt sprättar upp offentliga lögner?

De flesta läsare kan ge ett svar. Det kan däremot inte medieapparaterna själva. De journalistiska delarna hänger ihop: mixen, produkten, konceptet. Helheten gäller. Solister och komp hör samman. Tonträffen är det viktiga, tidningens gemensamma sound.

Harmonin har dock aldrig varit självklar, grundackordet aldrig givet. Striden, som Castells skriver om, har oftast gällt solistrollerna och ibland hur ägarmakten ska utövas.

En journalistveteran påstod helt nyligen att 68-generationens "åsiktsterror" äntligen försvunnit. Påståendet är intressant, därför att det antyder en föreställning om hur opinioner och journalistiska förhållningssätt uppstår. Makt utövas av en terrorgrupp, i det nämnda fallet av en liberalt, antiauktoritärt inriktad generation. Deras hegemoni har, förstår vi, sträckt sig över en dryg trettioårsperiod.

Jag intresserar mig inte för frågan om vem som uppifrån påbjöd och manövrerade terrorn: Allan Hernelius, Bo Strömstedt, Gunnar Fredriksson, Svante Nycander, Olof Wahlgren eller Sigurd Glans? Själv tror jag att åsiktsdominans följer dialektiska processer och banor: relationen mellan massmedia och tidsandan. Mediernas förmåga att bjuda motstånd och ifrågasätta - eller deras relativa kapitulation och anpassning till rådande ordning.

Inom journalistiken väljer vi den del av verkligheten som upphöjs till nyheter. Skrivsättet eller presentationen följer alltför ofta de tidsanpassade formlerna och metaforerna eller våra egna erfarenheter, lojaliteter eller fördomar. På något vis måste vi ju förhålla oss till det vi skriver, om det är nyhetstexter, politiska analyser eller kulturartiklar. Påståendet att det existerar en särskild "journalism" är nonsens. Våra arbetsredskap, inte vi själva, fungerar i virtuella världar.

1968 och några få år framöver gällde studentuppror, hårda konflikter på arbetsplatserna, kolonialt krig i Sydostasien. Journalistiken skapade förstås inte striderna, däremot kom medier att fyllas av texter från arbetsmarknad (en kort blomningsperiod), från krigen och från upproren (med tiden inställda). Tidsandan, ibland filtrerad. För en tid kom medier att domineras av kulturskribenter, ibland maskerade till arbetsmarknadsreportrar och av utrikesreportrar, särskilt sådana som förstod och ställde frågor till det de såg och upplevde.

Detta nya centrum för medierna dekonstruerades tämligen snart och den 68-generation som förvisso inlett den långa marschen inom och genom institutionerna anpassade sig i stor utsträckning snabbt till de nya, modernare tiderna.

Den kapitalistiska revanschen på väns-tern, som positivt hjälpte till att krossa sovjetdiktaturen och som negativt banaliserade massarbetslöshet och klassamhälle, förändrade också den mediala världen.

Huvudrollerna övertogs av ekonomijournalisterna, deras bekännelsetidskrifter svällde och symbiosen med företagarvärlden var och är som regel entydig. En ny hegemoni etablerades och kom i hög grad att bestämma verklighetsbild, tidstolkningar och det mediala språket. Uttryck och ord som varit dåliga skämt förädlades, förgudades rentav: marknaden, kunden, varan, vinsten, entreprenören, flexibiliteten. Den politiska journalistiken och kommentaren är med få undantag infekterade av uttrycken. Det materiella underlaget för den sortens journalistik är alldeles uppenbar som den också var 1968. Fast förtecknen är de omvända: det växande aktie-ägandet, privatiseringar, samhällets förvandling till Bolag och demokratins nednötning till bolagsstämma.

I någon mån har några av tidningarnas kultursidor försökt balansera denna oerhörda maktförskjutning. Också sportjournalistiken har då och då fungerat som motståndsficka, kritisk till den krämarklass och den affärsideologi som erövrat åtminstone elitidrotten.

Nyligen hörde jag en yngre medieexpert (han kallades så) rekommendera kvällstidningarna att bara satsa på sport och underhållning. Själv älskar jag sport (med vissa undantag) och står ut med underhållning om den är underhållande. Däremot har jag svårt för medieexperter som föreställer sig att medier saknar andra uppdrag än att tjäna pengar eller vara lönsamma i någon annan mening (tittarsiffror). Den sortens reduktion skulle nämligen slå sönder tidningens helhet och upplösa det som högtidligt kan kallas det demokratiska uppdraget och medborgaransvaret.

Med tidsandans gynnsamma medvind tycks det numera bli allt vanligare att journalister, ofta med särskilt privilegierade utrymmen, roar sig med de enklaste angrepp på kulturjournalistiken: obegriplig, finskriverier, lynchmobb, kotterier, reservat. En massmedial version av det som gärna uppfattas som en strid mellan elit och folk och som vanligen och något slarvigt etiketteras som populism. Fast den journalistiska populismen riktar sig mot den elit som anses inneha det kulturella kapitalet, ytterst sällan mot det ekonomiska kapitalets män.

Jag är därför övertygad om att landets mest kommersiellt inriktade tidningsägare finner glädje i utbrotten. Äntligen ett inommedialt bistånd i försöken att eliminera avdelningar, som inte självklart är lönsamma och som dessutom kan ställa till bråk och obehag. Det går att utvinna många ideologisk-ekonomiska fördelar av dessa kulturattacker, även om de kanske främst är uttryck för revirstrider, personliga hämndbehov och allmän osäkerhet.

Tyvärr har det i alla meningar tragiska Alcaláfallet använts som ställföreträdande strid mellan kultur- och nyhetsjournalistik. Några kulturskribenter har alltför enkelt snubblat över den egna godtrogenheten, klena faktakontrollen och lätta vänskapskorruptionen. Ett antal nyhetsjournalister finner nöje i att betrakta en nedstörtad kulturängel. Kanske kan han dra med sig en mindre här av kulturjournalister.

I Financial Times skriver krönikören Philip Stephens: "Cynism har blivit den moderna journalistikens livslust. Där det en gång fanns ett uppdrag att förklara finns nu ett kommersiellt imperativ. Politik säljer inte tidningar." Många skulle hålla för troligt att ordet "politik" skulle kunna ersättas eller kompletteras med "kultur".

Om politik och kultur hånas tillräckligt länge, upphör den elementära respekten och den nödvändiga tilliten. Medier riskerar bryta det som nyhetsankaret Robert MacNail kallade det sociala kontraktet, det som är en av demokratins förutsättningar. Då väntar Berlusconi-land.

Politik, marknad och medier utför i bästa fall den hisnande balansakt som håller demokratin vid liv. Medierna får inte alliera sig eller smälta samman med några av de andra blocken. Det betyder att medierna inte får abdikera från sitt samhälls- och kulturkritiska uppdrag. Nyheter, hur viktiga de än är, kan inte ensamma skapa välinformerade medborgare. Också kommentaren, analysen, kulturtexten är oumbärliga. Helheten, alltså.

Olle Svenning