ÅSIKT

Sådär lite lagom god

PELLE ANDERSSON om Nick Hornby, tråkig demokrati och vansinnig fundamentalism

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Nick Hornby har, i alla sina böcker, försökt beskriva det mellangoda.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
Nick Hornby har, i alla sina böcker, försökt beskriva det mellangoda.

Alla människor vill vara goda.

Det är jag övertygad om. Vi försöker och försöker. Men det kommer saker emellan, det blir sällan som vi tänkt oss - livet.

Nick Hornbys författarskap handlar om det.

Det skulle kunna vara lätt att avfärda Hornby som en feel-good-författare. Och fel. Hornby liknar Stig Claesson eller Per Rådström, kanske de enda svenska författarna i den engelska anekdottraditionen. Det är en tradition som inte väjer för bihistorier, bipersoner (förmodligen är det också därför som den engelska filmen i princip alltid ser till att ha goda skådespelare även i minsta biroll). Hos Hornby måste även grannarna beskrivas med noggrannhet.

Men det är också här som det går snett.

Bipersoner som servitrisen, fastighetsskötaren, sjuksyrran som ofta är avgörande för ett gott liv. Men vi ser dem inte och därför blir vi inte riktigt goda människor.

Jag minns min tid som engagerad socialist och fältbiolog.

Jag undrar om jag någonsin varit en godare människa än vad jag var då. Rent objektivt. Jag och mina vänner gjorde aktioner, affischerade, ordnade demonstrationer och konserter till förmån för flyktingar, miljön, de svarta i Sydafrika. Och hundra gånger blev vi uppringda eller stoppade av polisen, spöade av lokala nazister, klappade på axeln av välvilliga vuxna, uppmanade att klippa håret och skaffa jobb, hamnade i evinnerliga debatter med politiska motståndare, grälade internt om den riktiga linjen"

Jag har aldrig varit godare. Och aldrig så outhärdligt självgod.

Jag kände mig som en moralisk övermänniska - arbetarna på Scania i Södertälje som ville ha ett jobb att gå till stod i vägen för en god miljö och de som inte var ute och demonstrerade mot rasismen var plötsligt rasister eller i alla fall sämre människor.

Detta lever jag med fortfarande - är jag en god människa som recenserar böcker och hellre umgås med familjen än demonstrerar, gömmer flyktingar, gör aktioner mot AstraZenecas utsläpp eller slåss med nazister utanför en krog i Södertälje? Naturligtvis inte.

Jag är den där som klappar flyktinggömmarna och anti-rasisterna på axeln. Jag är den där som hemma vid tv:n upprörs över felaktigheterna men som inte offrar något för att skapa förändring - en i sann mening politiskt korrekt medelklasspappa.

Men konflikten mellan vad jag vill och vad jag gör betyder att jag ändå lever och försöker.

Jag tror att de flesta är sådana, mellangoda.

Hur kul är det?

Och vilken förändringspotential har mellangodheten?

Det är det mellangoda som Hornby hela tiden, från Fever Pitch fram till How to be good (Viking/Penguin Books), har försökt beskriva. Eller snarare: han beskriver konflikten mellan det goda demokratiska samhället och de som driver det framåt. Varje fanatism eller fundamentalism behövs men krossas, går under eller sugs upp av och vidareutvecklar samhället.

Låt mig citera en parentes ur Fever pitch: "(Och jag undrar hur många andra fanatiker som skulle hitta ett liknande freudianskt drama om de skärskådade de omständigheter som ledde fram till deras besatthet)".

Det ligger onekligen något i det att en skilsmässa, en tidig släng av gulsot kan få en människa att bli besatt. Det är lätt att gräva sig djupt ner i något för att fly något annat - vem har inte gjort det? I Fever pitch är det fotbollsfanatismen som gör att han klarar av livet - till en viss gräns och det är den gränsen som utforskas.

Fotbollsfanatikern och samhällsomstörtaren har mer gemensamt än man i förstone kan se - det finns en hel del man inte vill se, men som man trots allt ser. Fanatismen kan både rädda en och stjälpa en om vartannat.

Musikfanatikern i High fidelity vet att fanatismen inte räcker till, han vet att livet inte är fullständigt utan kärleken, precis som Will i Om en pojke - mannen som i sin självtillräcklighet har ett stort inre tomrum. Innan han träffar Marcus, den övergivne pojken, har han försökt fylla detta tomrum på olika vis:

"Efter ett utbrott av samvetskval, som kom efter en helg med sällsynt dålig självdisciplin, hade han anmält sig till tjänstgöring i ett soppkök, och även om han aldrig inställde sig hade telefonsamtalet givit honom möjlighet att under några dagar låtsas att han var en person som kunde göra sådant."

I How to be good består godheten i att "The angriest man in Holloway" plötsligt, efter att ha fått sin rygg botad av herr GoodNews, ser världen från en helt ny vinkel. Han inser att hela hans liv har varit förfelat och att livet handlar om att vara god och, i hans eget fall, om att ta hand om sina medmänniskor. Speciellt unga brottslingar.

När den argaste mannen i Holloway plötsligt blir den godaste mannen i Holloway blir det problem - och inte bara för honom, hans fru och barn utan också hela grannskapet. Genom att få en stor del av dem att känna sig som dåliga medelklassmänniskor lyckas han dra in dem i det stora "rädda unga-brottslingar-projektet" som han och hans healer herr GoodNews dragit i gång: unga hemlösa ska få bo i riktiga hem en tid.

God idé. Väluppfostrade, liberala medelklassmänniskor har ju de rätta värderingarna och är som gjorda för att "ta hand om" och "uppfostra" människor som "hamnat snett""

Det är, naturligtvis, här det går åt helvete.

Medelklassmänniskor har svårt att se eller förstå den andre, tycks tro att man kan rädda världen genom att få folk att se den med ens egna ögon.

Medelklassmänniskan trivs på betryggande avstånd från alla problem och köper sig sin lägenhet, sin ruccola och caffè latte och pratar med sina vänner om hur världen borde vara beskaffad.

Men vi måste ändå försöka.

Och därför måste den gode mannen i Holloway göra sin godhetstripp. I sitt arbete med de unga brottslingarna ställer han också krav på omgivningen - precis som veganer, trädkramare, flyktinggömmare och soppkökspersonal ställer krav på oss. Precis som jag själv en gång ställde krav på min omgivning.

I den godhetsdiskussionen hamnar Hornby i sina böcker, oavsett om de handlar om musikfanatikern, fotbollsgalningen, ungkarlen med dyra vanor som tar hand om en liten pojke eller - som nu - tidningskolumnisten som vill vara god.

Den absoluta godheten leder raka vägen till helvetet - men när den stångar sitt huvud i det sega trista demokratiska samhället gör den nytta.

Utan tråkig demokrati - vansinnig fundamentalism. Utan vansinnig fundamentalism - tråkig demokrati som dör av självtillräcklighet.

Därför behövs både den gode mannen i Holloway, hans fru, hans barn, herr GoodNews, hela djävla grannskapet och - gud förbjude - den stora gråa socialdemokratin.

Pelle Andersson