ÅSIKT

Nederlaget i Göteborg.Och hoppet

JOHAN EHRENBERG om stenkastarna och deras tillskyndare – och om den nya, radikala vågen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Fredliga demonstrationer, möten, seminarier – det fanns också en öppenhet och en diskussion över alla gränser i Göteborg.
Foto: Urban Andersson
Fredliga demonstrationer, möten, seminarier – det fanns också en öppenhet och en diskussion över alla gränser i Göteborg.

Låt oss tala allvar. Trots över 50 000 demonstranter i olika tåg, den kanske största politiska samling landet sett, trots seminarier, debatter, musikkonserter med många tusen deltagare så är det med sorg i hjärtat man lämnar Göteborg.

Inte på grund av den vanliga splittringen. Den märkliga uppdelningen i två tåg där en säger ”nej till EU” och den andra ”Nej till EU:s politik” betydde i praktiken lite. Kritiken var tydlig emot det EU gör och den kritiken samlade människor över organisationsgränser.

Ändå, inget av detta kan väga upp sorgen över en hotad demokrati.

Barrikader, skarpa skott och stenregn.

Segraren i Göteborg blev de som vill bygga polisstaten.

Segraren blev den riktiga högern, den Finanstidningspöbel som den 23 maj hånade alla försök till demokratisk debatt. ”Puss och kram i Göteborg” skrev man och ”överheten behöver protestanter som visar att eliten finns och betyder något”? ”en chic inramning av kontrollerad radikalism, det är bara plus”. Finanstidningens ledare handlade om det meningslösa i motstånd och diskussion. Jag undrar om de är nöjda nu när ”kontrollerbar radikalism” istället blev vandalism och polischocker?

Jo, jag tror det. Reaktionen vill helst se en vänster man kan bekämpa med rått våld. De är inte nöjda förrän kpistbeväpnad polis kan springa in i en skola och tvinga 100-talet ungdomar att ligga med ansiktena neråt i timmar.

Det har alltid funnits låtsasradikaler som tror att politik handlar om att få stryk eller ge stryk till poliser. Under 70- och 80-talen fick varje demonstrerande organisation lära sig att bygga upp egna säkerhetsvakter för att mota bort dem.

Aldrig en demonstration i masker!

Det finns inget radikalt i uppbrutna gatstenar.

I dag får de nya radikala rörelserna lära läxan en gång till. Nyvakna syndikalister och frihetliga socialister måste studera historien på nytt.

Vänstern och arbetarrörelsen förlorar alltid på repression. Varje anarkist som tror att polis ska bekämpas med våld göder polisstaten.

Det här är inget nytt. Men kombinationen våldsturister och medier gör ändå att talarna på den stora demonstrationen höll brandtal mot polisvåldet utan att med ett ord ta avstånd från de kanske 200 medvetna provokatörerna.

Dessa människor vill nämligen bara detta. Förstöra samtal och debatt. ”Det är ingen idé att prata med makten” svarar de. ”Inga illusioner, totalt kamp nu”? Och så vidare. Och när man säger emot är man i deras världsbild antingen förrädare, köpt eller i bästa fall lurad.

Vi känner igen dem. Jag såg samma ansikten i London i maj som i Göteborg i juni. Jag lyssnade på samma floskler, samma ursäkter för att få slåss.

Demonstrationer och brinnande barrikader av bajamajor är obegripliga när man ser att det bakom demonstranterna inte finns annat än öppen väg. Det är bara att gå. Det finns egentligen inget att försvara sig mot och inget att uppnå med barrikaderna. Ingen område att ”befria”. Det är inte som när unga människor sätter sig framför ett ockuperat hus för att hindra rivning. Eller när miljöaktivister kedjar sig vid maskiner.

Det är våldet i sig som är målet.

Förstår ni? Dessa stenkastare tror ändå att de är radikala.

Om inte varje organisation, varje nättidning som yela.net eller motkraft eller syndikalistblad eller för den delen talare som Per Gahrton FÖRST tar avstånd och försöker isolera dessa aktivister så kommer demokratin och motståndet att lida.

Dessa aktivister vill inte förändra EU.

De vill bekämpa ett fredligt motstånd, deras gatstenar är inte riktade bara mot poliserna, utan de kastas lika mycket mot syndikalister, Attac, socialister, ja alla som är ”naiva nog” att tro att samhället kan förändras demokratiskt.

Första lärdomen alltså: Ta offentligt avstånd från och isolera dessa våldsfetischister även om de kallar sig antifascister eller anarkister.

När man där gick på gatorna i förtvivlade försök att hindra ungar från att råka illa ut, så var det självklart otäckt att se dessa skräckslagna poliser som stod på led. Av tio poliser var två nära paniken, okommunicerbara, adrenalinstinna. Det har man sett förr. Poliser kan inte hantera en våldssituation. Buddistiska munkar och gravida kvinnor skulle vara ett bättre skydd för ett toppmöte än dessa rädda män. Det absurda händer att gamla r:are får rycka in och rädda poliser undan misshandel. De erfarna ”autonoma” jobbade medvetet på att försöka fånga små grupper av poliser för att ”ge igen”, det vill säga misshandla.

På samma sätt, före varje konfrontation fanns detta gäng modiga unga flickor och pojkar som satte sig ner och försökte hindra polischocker såväl som ”de svartkläddas” anfall. ”Detta är en fredlig protest” hördes vid varje gata av förtvivlade och rädda unga som försökte stoppa våld.

För få. För ovana kanske. Chockade över polisens oförmåga.

Varför klarar inte polisen situationen?

Polisen styrs av människor som tror på konspirationer. Säpo och polisledning har aldrig kunnat eller velat skilja på fredliga (om än illegala) aktivister och provokatörer. Åsiktsregistrering, avlyssning och skrämselvisitationer som de i Göteborg har aldrig drabbat dem man säger sig vara ute efter, utan alltid de breda vanliga vänsterrörelserna eller partierna. Man skrämmer med k-pistar några hundra ungar på en skola och skapar tio nya potentiella stenkastare.

Om s-ledningen låter denna polislednings bild av den nya radikala rörelsen, bli sin egen, så blir utvecklingen katastrofal.

Men lika katastrofalt är om radikala ledare tror att man kan vinna stöd genom att låta polisbrutalitet ursäkta motvåld.

”Det var de som började” är en lika infantil reaktion nu som det var på dagis.

”Som man sår får man skörda” skriver SAC:s Arbetaren och missar hela problemet. Det finns ingen ursäkt för masker eller gatstenar. Att låta sig bli provocerad är ett aktivt val.

Den andra lärdomen alltså: Radikala rörelser måste utgå ifrån att polisen gör fel. Vi måste själva skydda demokratin mot deras dumhet.

Finns det en tredje lärdom? Inte mediernas roll, det finns bara något patetiskt över redaktörer som skriver att ”debatten kom bort helt” samtidigt som deras tidning (eller nyhetsprogram) fylls med bilder ”från slagfältet” och rubriker typ ”Göteborg brinner”. Herregud, nu om nånsin har det väl funnits ett ”nyhetsvärde” i att berätta om de politiska frågorna och tankarna som fått alla dessa tiotusentals människor att gå ut på gatorna.

Ändå, samtidigt, mitt i all denna sorg.

Jag har aldrig själv upplevt en sån öppenhet, en sån tankens frihet som jag under dessa dagar mötte hos de kanske tusen personer jag pratade med eller talade till. Den nya radikala vågen är mindre sekteristisk, mindre testuggande än nånsin den gamla.

Det går att diskutera allt från ett ja till emu, till framtidens nya Europa utan låsningar.

Det är förhoppningsvis den viktigaste lärdomen att ta med sig inför framtida möten.

Johan Ehrenberg