ÅSIKT

Något som varit och något som är

Ulrika Stahre ser två konstbiennaler

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I Göteborg har två olika biennaler öppnat, samtidigt med varandra och samtidigt med Venedigbiennalen. Den ena, Göteborgs internationella konstbiennal, har satts samman i kommunal regi med hjälp av ett litet råd, den andra, Ideologia – Nordic Art Biennal 01, på ett mer traditionellt sätt med en curator, för lite pengar och massor av konstnärer.

Den internationella biennalen har kritiserats en hel del, framför allt för hur den organiserats och vuxit fram. Och det är onekligen dubiöst att kulturförvaltningen inte tycker sig behöva mer än en handfull rådgivare för att ro projektet i hamn. I Göteborg finns en tradition där staden ordnar för sin befolkning. Men även om man tycker sig ha behov av att markera sig som evenemangsstad, varför är tilltron till fack- och specialkunskap så låg?

Nå, biennalen är internationell, och den konst som ställs ut är alls inte tråkig. Den är tvärtom till stora delar mycket intressant. Här återfinns både Tom Hunters finurligt romantiserade fotografier av husockupanter, Sigurdur Gudmundssons subtilt konceptuella Secrets, remsor av kassettband som någon gång rymt hemliga berättelser och nu förvandlats till dekorativa draperier. Sean Bluechels fotografier av tillfälliga skulpturer i främmande människors hem, en snyltarkonst av hög klass, kommer tyvärr lite i skymundan, oinspirerat hängt och utan inbjudan till koncentration.

Men i stort sett är det hela snyggt och prydligt, om än lite väl sparsmakat. Det blygsamma antalet elva konstnärer deltar i vad som är biennalens själva kärna, på Konsthallen och på stan – där till exempel Daniel Burens övergångsställen ligger som blå mattor. Ytterligare ett litet antal syns i olika ”satellitprojekt”: galleriutställningar, skulpturer och installationer runtom på olika platser i Göteborg. Evenemanget, för det är det det är, fylls på över sommaren och ska man tro programbladet sväljer det, likt en gång Kulturhuvudstadsåret i Stockholm, allt annat som pågår i Göteborg i konstväg.

Den nordiska konstbiennalen presenteras också som ett ”satellitprojekt”, och visst har det ekonomiska stödet bland annat kommit från kommunalt håll.

Men bortsett från detta band finns inte många likheter utställningarna emellan. På Röda Sten har det ordnade svala blivit kaotiskt och åtminstone ganska varmt, om än inte hett. Här tvingas betraktaren röra sig bland verken, själv sortera sina intryck. Välja eller välja bort.

Delvis är utställningen ett överflöd av energiska, utåtriktade gester, delvis är den mycket fokuserad: på mediekritik, på individens ansvar, utsatthet, allvar – och död. Unni Askelands fotoserie Father in Law, Morten Viskums Post-Mortem och till viss del Kristian Kräns och Marco Grizeljs In memory of – fotografier av gipsavgjutna ansikten, funna på Naturhistoriska museet och någon gång använda som forskningsobjekt i frenologins tjänst – handlar alla om brytpunkten mellan något som varit och något som är, om människans förmåga till transcendens, överskridande. Från ett annat håll möter Lisa Strömbecks Vilorum, en videoinstallation med flera sovande djur och en liten madrass. Ett uttöjt förfrämligande som tonar ut i ett dis av lugn utan att bli insmickrande.

Det mediekritiska och för den delen samhällskritiska kommer till uttryck på flera håll, ofta väldigt tydligt. Genom huset sprids Petteri Bülows affischcollage och hela vägen från pannhusets nedersta våning till den översta löper en ilsken liten stubintråd: från Knut Hakon Frøhlichs dokumenterade brandaktion i Oslo till Lars Bengt Petersens kollapsade nyhetsankare i en installation över medias fatala verklighetskonstruerande funktion.

Stubintråden behövs trots allt fortfarande, även i Göteborg sommaren 2001. Eller i ”Göteuborg” som staden så listigt döpte om sig till, strax innan tiotusentals demonstranter tegs ihjäl och samtalen försvann bakom poliskedjor.

Ulrika Stahre