ÅSIKT

Svårt att värja sig

Lennart Bromander läser ”den allvetande” Jan Guillous nya hjältehistoria – på gränsen mellan tro och vetande

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Sara Ringström

Den historiska romanen är en genre med problem. Hur drar man gränsen mellan kalla historiska fakta och fantasikonstruktioner? Hur mycket kan en författare anständigtvis låtsas veta om forntida gestalters själsdjup och bevekelsegrunder utan att förlora i trovärdighet? Vilken sorts distans ska författaren ha till sitt material? Ska han låtsas vara allvetare eller öppet diskutera svårigheter i materialet? Eller är det allra ärligast att förhålla sig anakronistiskt till miljö och människor, som Eyvind Johnson i Strändernas svall? Det går att fortsätta att ställa sådana frågor, ända tills den försiktige nog avstår från hela projektet.

Jan Guillou är inte den som avstår. I trilogin om den helgonlike riddaren Arn Magnusson är problemen inte så stora, eftersom hela historien inom rätt vida ramar är lika uppenbart fiktiv som sin huvudperson, men i uppföljaren Arvet efter Arn är läget ett annat, eftersom huvudpersonen här, Arns sonson, är en i högsta grad historisk person, Birger Jarl.

Om honom känner vi viktiga data i hans liv, vi vet vad han åstadkom som politiker och krigsherre, och det är tillräckligt för att göra honom till en portalgestalt i svensk historia. Om personen Birger Jarl och hans drivkrafter vet vi ingenting alls, och vi kan överhuvudtaget inte veta någonting om hur en svensk 1200-talsmänniska kände och tänkte. Det finns praktiskt taget inga skrivna källor alls och hur försiktiga vi än är kommer vi säkert att hamna snett med vår ballast av ytterligare åttahundra års kultur när vi försöker förstå vad som till exempel drev Birger Jarl att stifta sina fridslagar, manövrera med kyrkan vid Skänninge möte eller ändra på arvsrätten mellan syskon.

Den Birger Jarl som Jan Guillou omsorgsfullt bygger upp är en fullt rimlig och trovärdig person med alla personliga och politiska bevekelsegrunder väl redovisade. Om denne Birger Jarl vet och förstår författaren bokstavligen allt, han sätter inga som helst frågetecken i kanten, och läsaren får en fullkomligt helgjuten och logiskt sammansatt gestalt serverad för sig. Denne Birger Jarl är starkast i strid och klokast i rådslag, en superhjälte som, om man får tro författaren, i kraft av sin storartade personlighet alltid handlade rätt, även när han lät halshugga besegrade fiender på löpande band.

En så vältalig försvarsadvokat som Guillou har veterligt Birger Jarl aldrig förr haft. Och visst, allt talar ju för att Birger Jarl var en remarkabel politiker, förmodligen en av de skickligaste statsmän vi haft i Sverige, men även om det sker i romanform så blir Jan Guillous pretentioner på att veta allt lätt absurda. Här är inte historiens brunn djup som hos Thomas Mann utan tämligen grund.

Så mycket ärligare och intressantare det hade blivit med en resonerande framställning, där läsaren hela tiden kunnat se var gränserna mellan tro och vetande går, där olika alternativ prövas, och man kanske kunde ha fått en liten doft av hur det egentligen kan ha varit på 1200-talet. Arvet efter Arn förblir bara en hjältesaga, men det kanske också var meningen.

Ett annat problem med historiska romaner är språket. 1200-talssvenska förstår vi inte alls i dag, och autentisk dialog är också av andra skäl absolut omöjlig att åstadkomma. Författare av historiska romaner brukar gå runt dessa svårigheter genom att låta folk tala litet lagom gammaldags och på samma sätt oavsett om det handlar om tolv-, femton- eller artonhundratal. Jan Guillou hör inte till de värsta syndarna i det här avseendet, men nog kan det även här fägna pilska fränder, när det redligen fejats runt i sänghalmen.

Vad som är mer förvånande är att Jan Guillou så helt avstår från sitt personliga språk när han skriver romaner. Som journalist har han ju ett enastående personligt tilltal och en stil som är helt omisskännlig. Hans romanprosa är däremot fullständigt opersonlig, och de bilder och liknelser som förekommer består enbart av enkla klichéer som journalisten Guillou aldrig skulle använda. Texten blir på så sätt naturligtvis mycket lättflytande men märkligt färglös. Förmodligen är det avsiktligt.

Jan Guillou vill nå så många läsare som möjligt och vet att med så motståndslös prosa når man också många läsovana människor. Det är i så fall ett helt respektabelt skäl som det inte finns anledning att moralisera över, men samtidigt är det i så fall egendomligt varför Guillou så ofta klagar över det litterära etablissemangets bristande entusiasm för hans romaner. Litteraturkritikens uppgift är ju trots allt främst den konstnärliga prosan, och sådan handlar det faktiskt inte om i Guillous historiska romaner.

Men i ett avseende har han tagit med sig en av sina främsta journalistiska talanger även in i romanprosan. Som alla vet har Guillou en stark övertygelsekraft i sin framställning när han argumenterar för en sak. Som läsare har man svårt att värja sig även om man egentligen råkar ha en annan uppfattning.

När Guillou låter Birger Jarl delta i olika rådslag så nöjer han sig inte med att konstatera att hans hjälte gick segrande ur diskussionen eller fick allmänt gehör för sin uppfattning. Han återger argumenten på ett mycket övertygande vis och även om det inte finns några som helst belägg för hur man resonerade och drog slutsatser på den här tiden så är det roligt att följa Jarl Guillous konstruktiva och sluga resonemang inte bara i moderna utan också i medeltida debatter.

Lennart Bromander