ÅSIKT

En poet i Göteborg

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

det skrämmer mig.

nyss grät jag igen.

uppgiven och rädd.

inte över allt detta övervåld,

men att sverige visade sig vara en plats där staten knappast kommer behöva

införa någon censur. de har liksom ordnat det ändå ?

bla bla bla

som om det inte längre finns någon poesi.

här kommer lite bilder från de dagar som var mina.

kram!

bob.

Tretton bilder från en

omhändertagen författare.

Bild ett.

Reclaim the streets lastbil rullar in på Vasaplatsen. Människor knäpper upp sina öl och börjar dansa. Tio minuter senare rusar ett tjugotal uppradade kravallpoliser mot oss. Jag blir rädd. De vrålar allt vad de kan och slår över sköldarna med sina batonger. Sen kommer den första stenen.

En timme senare har Ådalen fått sällskap.

Bild två.

En ung göteborgare kastar in sten efter sten i Akademibokhandelns fönster. Maskerade demonstranter skriker åt honom att sluta. Han har mörka solglasögon och en scarf över ansiktet. Under näsan blänker en Nikelogga.

Bild tre.

En stund efter skotten skriker en polis åt mig och några andra betraktare att gå undan. Han vill ha fri skottlinje om demonstranterna skulle göra en framrusning. ”VI KOMMER ATT SKJUTA”, skriker han ”GÅ ÅT SIDAN. VI KOMMER ATT SKJUTA.” Jag tappar hakan. Det kommer ingen framrusning. Jag närmar mig poliskedjan och ropar åt dem att åka hem. ”NI SKA JU ÅKA HEM, NI SKA JU INTE SKJUTA FOLK.” Våra blickar möts. Som om någon togs med byxorna nere.Efter ett tag vänder han bort sitt huvud. Jag är inte längre rädd. Det känns som om det finns öron. Men faktum kvarstår. Hade poliserna inte varit där hade det inte funnits någon att kasta sten på. Det kommer ingen framrusning. Det enda som finns innanför det område som polisen försvarar är tomma ölburkar.

Bild fyra.

Solen skiner. Jag står på Järntorget i Göteborg. Jag skakar och vet inte vad jag ska göra. Jag kommer inte att kunna ta mig därifrån. Jag ringer 112. ”Jag är rädd, jag är inringad av en massa människor som verkar vilja slå mig.” Jag blir kopplad till polisen och en röst råder mig att ta kontakt med polisen på plats. ”Men det är ju just de jag är rädd för”. ”Då kan vi inte hjälpa dig.” Luren läggs på.

Vem ringer man när det är polisen man är rädd för?

Bild fem.

Jag var inbjuden till Göteborg för att läsa dikter på Fritt forum. Vid tiden för mitt uppträdande sitter jag i en polisbuss. Det är inte tal om någon diktläsning. Varje gång jag försöker säga något skriker någon: ”HÅLL KÄFTEN OCH TITTA RAKT FRAM.” Han är polis. Jag hade deltagit i en fredlig manifestation mot polisvåldet. Återigen framrusande vrålande poliser. Slående på sina sköldar.

En av poliserna nickade åt mig och skrek att den där ska vi slå in skallen på. Jag skrek tillbaks och undrade om det verkligen var så han sa. Han svarar inte. Jag blev ännu räddare. Jag flyttade mig försiktigt till andra sidan torget. Hoppades ännu att jag skulle få ta mig till min egen uppläsning. Det fick jag inte.

Bild sex.

En timme efter att bussen fyllts sitter vi fortfarande kvar. Jag säger att det till och med var trögare än SL. Polisen har mjuknat. ”Ja, jag vet verkligen inte vad vi gör här.”

Bild sju.

Två poliser på Järntorget slänger ner sin kravallutrustning framför fötterna på sitt befäl. De hade fortfarande inte fått reda på varför närmare tusen av poliserna kommenderats att gripa och stänga in några hundra sjungande människor. ”Vi har inte kunnat gå på toaletten eller äta sedan i morse, om du hindrar oss nu sätter vi facket på dig!” De går in på restaurangen bredvid, tar av sina uniformsjackor, en av dem drar på sig en civil t-shirt.

De beställer in öl.

Bild åtta.

En polis böjer sig fram till en ung kvinnlig demonstrant och säger åt henne att anmäla allt hon ser. Det tänker han själv göra. Säger han.

Bild nio.

Platsens befäl ringer via polisradion upp ledningen. ”Ni får fem minuter på er att ge oss en bra anledning att stanna kvar. Annars packar vi ihop.” Det kommer ingen sådan anledning. De demonstranter som sitter kvar får efter fem timmar gå därifrån. Dagen efter uppges det att det letades efter en tysk. Det fylldes fyra bussar av demonstranter. Ingen av de gripna jag träffade talade tyska och själv pratar jag skånska. I stället för att delta i fria ordets festival spenderade jag natten på ett betonggolv i en nerlagd militäranläggning. Hangaren var full av människor bakom byggaller. Det kändes lite som Arkiv X. Förutom att man inte kunde stänga av.

Bild tio.

Under hela tiden i Göteborg hade jag kalsonger med nallar och hjärtan på. Det hjälpte inte.

Bild elva.

Språklösheten. Poliserna cirkulerar ut-anför gallret och försöker vara trevliga. Ger oss vatten i små plastmuggar. Först försöker jag vara trevlig tillbaks. Visa att man inte är tysk terrorist bara för att man gillar en sån sak som ozonskiktet. Sedan står det mig upp i halsen. Jag är en av cirka hundra människor som blev bortforslade för att vi manifesterade mot våld. Det känns som ett undantagstillstånd så olikt Sverige. Hundratals fredliga demonstranter bortforslade till en gammal militärförläggning. Ingen av oss fick reda på varför. Jag frågar polisen om det finns nån gräns för hur många massarresteringar, batongslag och stenar i hjälmar det behövs innan man åker hem. ”Ja”, säger han, ”det är klart det finns en gräns. Jag vantrivs, tro mig ?”

Sedan är jag tyst, Det är så mycket jag skulle vilja säga men det finns inget språk. Det finns betong och galler. När jag efter sex timmar blir utsläppt och kvitterar ut mina saker frågar jag en poliskvinna om Sverige är ett land där man från och med nu kommer att forslas bort om man är emot våld och visar det. ”Du var på fel plats vid fel tidpunkt.” Det är nattens polismantra, det är minst tionde gången jag hör det som förklaring till varför jag är där. Den här gången svarar jag. ”Jag var inte på fel plats vid fel tidpunkt, jag var där för att ta avstånd från polisvåld. Det var inget misstag. Kommer jag att kunna forslas bort också nästa gång?” ”Ja”, som hon då svarar, ”den chansen finns.”

Bild tolv.

På morgonen går jag lam ut i solen. Samtliga löpsedlar tar ställning för polisen. Jag går gråtande förbi Hagas uteserveringar. Det undantagsliknande våld polisen utövat är inget mot den samstämmighet som finns inom tidningarna. Det är här jag blir rädd. Plötsligt finns ondskan inringad. Den består av beväpnade tyskar som kommit hit för att förstöra Sverige. Utifrån den bilden kan man väcka sovande svenska ungdomar med k-pistar mot huvudet, släpa ut dem i sina underkläder i regnet och låta dem ligga i timmar med ansiktet mot marken. Tysken har kommit. Inom poliskåren verkar missnöjet mot polisledningen vara större än inom medierna. Det skrämmer mig. Har den tredje statsmakten avvecklat sig själv och flyttat in i polishuset? Själv trodde jag innan jag blev gripen att jag inte skulle bli det eftersom jag faktiskt är pacifist.

I så fall vill jag inte var med. Staten bjöd ner mig till Göteborg för att läsa dikter. Sedan burade staten in mig så att jag inte kunde göra det. Vem ringer man när det är polisen man är rädd för? Och hur kunde jag vara så dum att jag trodde att häktena var till för de som begick brott?

Bild tretton.

Till polisen som ska föra ut mig från Järntoget och till vad jag tror, friheten, sträcker jag fram min hand och säger ”Får jag lov? Han frågar tillbaks om jag är bra på att dansa. Vi skämtar ett tag om vem som ska föra. Jag påpekar att det nog får bli han. Sedan frågar han mig om jag har några vassa föremål på mig. Trevligheten försvinner som en utspilld kanna vatten i Sahara. ”Ja”, svarar jag, ”en penna”.