ÅSIKT

Vägra vara en i mängden

Magnus William-Olsson om poesi och läsning i informationsåldern

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det finns ett fragment av den klassiska grekiska filosofen Epikuros som lyder: "Jag skriver detta för dig, inte för mängden; ty vi är en tillräckligt stor publik för varandra."

Man kan knappast tänka sig en mer malplacerad utsaga i ett modernt massmedium som Aftonbladet, som ju syftar till att bli läst av så många som möjligt. Ja, det finns rent av fog att fråga sig om citatet alls är läsligt på dessa sidor? Det är klart att vi kan stava oss igenom bokstäverna och orden, men samtidigt som vi läser dem överskrider vi deras förutsättningar eftersom vi just genom att läsa orden på denna plats gör oss tillhöriga "mängden", det vill säga de som meddelandet inte är skrivet för. Följ-aktligen är det tveksamt om vi verkligen har läst det när vi stavat oss igenom dess bokstäver och ord här i tidningen. Om det är sant skulle man kanske kunna använda Epikuros fragment till utgångspunkt för att formulera en motståndsstrategi mot den tilltagande instrumentaliseringen av språket i vår tid.

Läsandet har i informationsåldern alltmer kommit att identifieras just med kommunikation och konsumtion. Vi konsumerar allt större mängder text, som dessutom ofta vänder sig till oss i egenskap av konsumenter.

Detta förhållande föranledde den spanske författaren Juan Goytisolo att i El País för några månader sedan tala om att en flertusenårig kulturell tradition nu brutits. "Ordkulturens utförsbacke" var den ödesdigra titeln på artikeln i vilken han hävdade att det språkliga skapandet håller på att dö ut under trycket av det instrumentella ordet. "Det handlar inte om att poesin, romanen, essän eller någon annan genre har förlorat tyngd och betydelse i samhället", skrev Goytisolo, "det är det litterära skapandet i dess helhet som har förlorat betydelse, den filosofiska reflexionen, det språkliga yttrandet i sig självt, allt det som varit ryggraden under de närmare tre tusen år då kulturen varit dominerad av språket."

Kanske har han rätt. Men det beror i så fall mindre, tror jag, på att människor slutat att skriva eller skapa med ord, än på att läsandets konst i hela dess bredd allt mer faller i glömska. I många länder har skrivarkurser, skrivsällskap och skrivarcirklar blivit nån sorts folkrörelser. Och troligen har det aldrig i världshistorien levat så många människor som med rätta kan kalla sig "författare". Men ytterst få av dem skulle, tror jag, med den gamle och blinde Jorge Luis Borges hävda att de är långt stoltare över vad de läst, än över vad de skrivit. Och böcker säljer också som aldrig förr. Men att vara en stor läsare tycks stå mycket lägre i kurs än att vara en "storläsare". Kunskap, ja, rent av "bildning" är eftertraktad. Men konsten att läsa är det få som förfäktar och försvarar.

Egendomligt nog tycks själva akten att läsa nästan från början förefallit människan dubiös. Den svenska poeten och forskaren Jesper Svenbro hör till dem som mest övertygande kunnat visa att läsandet under grekisk arkaisk och antik tid ansågs närmast förnedrande. Att läsa en främmande persons ord innebar att kroppsligt underkasta sig den andres röst och en inte ovanlig antik metafor för läsakten var att låta sig rövknullas.

Detta slags underkastelse står i fokus också då Platon förordar talet framför skriften. Skriften är auktoritär och monologisk, menade Platon. En boks ord kan bara accepteras eller förkastas. Försöker du fråga en text vad den menar svarar den bara samma sak om och om igen. Följaktligen undvek fria män att läsa själva. I stället använde man sig av särskilt utbildade slavar när man ville ta del av en bok, ungefär som när vi lyssnar till kassettböcker i stället för att läsa själva.

Ja, detta att bli kropp för en främmande röst tycks ännu genera och uppröra. Kanske är det därför högläsningen fortfarande tycks förlora mark till tystläsningen. För en poet är detta faktum en mindre katastrof. Poesins ord ljuder ju lika mycket eller mer än de ser ut. Ta rimmet till exempel, detta klassiska poetiska uttryck. Orden "hjärta" och "svärta" har förvisso vissa likheter för ögat, men inte fler än till exempel "kärlek" och "väderlek". Det är först när man ljudar dem som de verkligen visar vilka som hör ihop. Sådana samband har alltid varit avgörande för poesins vara.

Men om jag numera frågar ett auditorium, som ändå vanligen samlats just för att lyssna till poesi, om de brukar läsa dikter högt för sig själva eller andra, är det nästan aldrig någon som svarar ja. I själva verket upplevs det som pinsamt att läsa högt, i synnerhet för sig själv. Och ljudar man, helt diskret, en diktsamling på bussen, tittar folk på en som om man vore galen.

Så har det inte alltid varit. I forntiden var det självklart att man läste högt. Ett av de tidigaste vittnesbörden om att någon läser tyst finner man hos Augustinus som förundrat berättar om biskop Ambrosius att han läste "fastän rösten var tyst och tungan stilla". Men långt in i medeltiden skulle hans exempel vara ett undantag. I sin strikt tekniska studie Space between Words, The Origin of Silent Reading visar Paul Saenger hur det tysta läsandet långsamt möjliggörs genom skrifttekniska förändringar från senantiken till 1400-talet.

Först när orden separerats ordentligt och interpunktionen utvecklats blev det möjligt för läsaren att lägga bort det stöd som utsägandet gav läsningen. Därmed skapades också förutsättningar för texter att mer intimt vända sig till sin läsare, eftersom denne först då kunde hålla tyst med vad han läste. Skabrösa, ja, rent hädiska hävdanden blev plötsligt möjliga också i böcker om heliga ting. Ingen kunde ju längre vittna om att läsaren faktiskt läst dem, såsom innan då allt som lästes i princip också hördes. Men denna förändring mot ett intimare förhållande mellan text och läsare hade nog snarare psykologiska än skrifttekniska orsaker. Det enskilda högläsandet lät bara som ett slags halvkvävt mumlande. Och texter syftade hur som helst oftare till att plantera orden i läsarens minne än till läsakten i sig. Forntidens lärda kunde, precis som den blinde Borges för övrigt, långa stycken och ibland hela verk utantill.

Poesins genre, som på gott och ont har att släpa på sitt uråldriga förflutna, bär ännu en rest av denna syftning inom sig. Joseph Brodsky brukade insistera på att poesin siktar mot minnet och däri håller jag med honom. Men vägen till minnet går i så fall över talapparaten. En hel del av poesins ljudande formelement kan åtminstone delvis kallas mnemotekniska. Rytm, rim och satsmelodi visar sig till exempel stödja memorering.

Poesin bär alltså i själva sitt väsen med sig en förgutenbergsk rest in i dataåldern. Det spelar ingen roll om vi läser en dikt i ett anteckningsblock, en bok eller på skärmen. Vi måste ändå ta den i munnen för att den skall bli till. På så vis förutsätter poesins själva genre just den läsandets konst som allt färre numera odlar, den som också Epikuros fragment tycks blotta:

"Jag skriver detta för dig, inte för mängden; ty vi är en tillräckligt stor publik för varandra."

Man kan fråga sig om inte denna mening redan för Epikuros var hopplöst paradoxal, just därför att den är nedskriven. En av skriftens grundläggande egenskaper är ju att den ersätter den talandes kropp. Skriften ger sig av med orden och visar dem för vem som helst som råkar få syn på dem. Hur skall den då kunna skilja "du" från mängden? Detta är en springande punkt. Om satsen menar allvar måste skriften utveckla sätt att peka ut varje läsare som särskild.

Det gör också Epikuros mening, dels förstås genom att göra distinktionen mellan adressaten och mängden. Men också genom att sätta verbet i presens. När vi läser orden "jag skriver detta för dig" uppstår en situation där texten tycks skrivas i samma stund som den läses. Denna situation är givetvis fiktiv. Det blir särskilt tydligt om vi läser orden högt, och ännu tydligare förstås om vi tänker oss att det är en slav som läser upp dem, så som troligen var fallet på Epikuros tid.

Denna fiktion, som kan beskrivas som subjektets fiktion, har stötts och blötts av lingvister, litteraturteoretiker och filosofer i åtskilliga decennier vid det här laget och jag ska inte trötta er med att en gång till referera deras diskussioner. För viktigare än representationens problem i denna sats är, som jag ser det, relationerna mellan jag, du, vi, publiken och mängden. Kort sagt det den eventuellt kan lära oss om läsning.

I en intressant, men svårvärderad, kontrast till den drygt hundra år äldre Platon beskriver Epikuros här läsakten som en dialog. Jaget och duet är "en publik för varandra". Det ter sig som en helt modern hermeneutisk hållning. Otidsenligare i dag är kanske den motsättning han indirekt formulerar mellan "publik" och "mängden". Ordet "publik" skall emellertid här förstås i betydelsen åhörare, den som lyssnar till det sagda. Och i en kultur där all text låter, åhör såväl den skrivande som den läsande textens ord.

Att läsa handlar följaktligen enligt Epikuros sats om att lyssna till orden, men också om att göra sig värdig det du som skiljer sig från mängden. "Förvisso", säger meddelandet, "är jag av skrift och följaktligen tillgänglig för många. Men bara genom att särskilja dig från mängden kan du läsa mig så som jag är skriven."

Ordet poesi har sitt etymologiska ursprung i det grekiska verbet poiein som betyder "göra", "skapa". Jag tänker mig ibland att man kan göra en distinktion mellan ett poetiskt och ett kommunikativt förhållande till ordet. Det kommunikativa (av latinets comunicare, "göra gemensam") förhållandet skulle då syfta till förståelse och försoning, passivitet och gemenskap medan det poetiska skulle syfta till skapande och åtskillnad, strid och olikhet. En sådan distinktion kan kanske något hjälpa oss att sträva uppför "ordkulturens utförsbacke", men den kan knappast skydda oss mot kommersialiseringen av orden.

Till det behövs något långt mer genomgripande. Kanske ett återerövrande av läsandets konst i Epikuros riktning. Om tillräckligt många av oss insisterade på att alltid läsa som ingen annan läser, på att man bara kan bli ett verkligt du för texten genom att läsa den så som ingen annan har läst den förut, ja, då skulle nog hela jävla informationsåldern flyga i luften.

Gör det. Ställ er i trappen och läs dagens direktreklam högt för er själva när den kommer. Ljuda alltid junkmejlen på jobbet. Bemöda er om att finna minst fem möjliga sätt att missförstå texten på mjölkpaketen varje morgon. Deklamera alltid tidtabeller som om de vore poem. Nöj er aldrig med en läsakt som låter er exemplifiera mängden. Då, om inte förr, skall det uppenbaras varför ord är effektivare vapen än gatstenar.

Magnus William-Olsson