ÅSIKT

Den sanna bilden av Foucault

KULTUR

Mats Deland läser en av

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

1900-talets viktigaste filosofer

Jag minns så väl vad jag tänkte på när jag för första gången mötte den nya generationen aktivister. Kanske är det fem år sedan. Vi satt i en egenhändigt målad källarlokal, uppkrupna på slitna soffor, tittade på varandra, några av oss synbart överåriga.

Det var den pinsamma tystnaden.

Är det något som utmärker de radikala aktivister som i dag är mellan femton och trettio år så är det just förmågan att utstå longörer. Tystnaden har blivit ett kännemärke för en mycket radikalare maktkritik än den min generation lyckades åstadkomma. Den utmärker en politisk kultur som uppmuntrar den person som har tålamodet att lyssna snarare än den som i varje läge ska ha något att säga.

För den nya globala proteströrelsen är det antiauktoritära sättet att organisera sig en betydande taktisk fördel. Det finns inga centrum att blockera eller infiltrera, när besluten aldrig tas i större grupper än ungefär sju personer. Den antiauktoritära strukturen brukar förklaras tekniskt: rörelsen är antiauktoritär eftersom den sammankallas via internet (www), som till sin natur är ickehierarkiskt. Men den förklaringen underskattar kraftigt det sociala skalv som gjort en så total förändring från 68-rörelsens hierarkier och de autonomas mansvälde möjlig. Om inte hundratusentals människor det senaste decenniet lidit sig igenom pinsamma tystnader, och ifrågasatt sig själva och hur de med aldrig så små medel utövar makt, hade dagens protester inte varit möjliga.

En viktig förklaring är förstås kvinnorörelsen. Feministisk maktanalys och feministiska organisationsprinciper, med basgruppsorganisering och politiserande av vardagslivet, har tagits upp på bred front inom vänstern. Men det radikalt maktkritiska tänkandet har inte alltid varit självklart heller bland feminister. Dominerande blev det först sedan en stark tendens anammat och utvecklat 1900-talets kanske viktigaste politisk-filosofiska idéarv: Michel Foucaults.

I dag är det sjutton år sedan Foucault hastigt avled i aids. Det är fyrtio år sedan han presenterade sin första verkligt betydande bok, den om galenskapen som det rationella förnuftets spegelbild. Det finns uppgifter om en rad bokprojekt som skulle ha följt de båda delar av Sexualitetens historia som publicerades veckorna innan hans död. I en av dessa böcker skulle han ha diskuterat de tidigmoderna sexförbud som ledde till den viktorianska pratsjuka som ännu förföljer oss i dessa de intimaste av ämnen. I en annan skulle han ha kritiserat de intellektuella som förde Mitterand till makten 1981, bara för att låta honom svika alla de radikala förhoppningar som fått väljarna till valurnorna.

Foucault befann sig på höjden av sin bana när han avled. Eftersom han i sitt testamente förbjudit publicerandet av postumt material har hans anhängare finkammat allt han producerat i jakt på ledtrådar till vart hans tänkande var på väg. Det handlar inte bara om artiklar och intervjuer, även föreläsningsmanuskript och undervisningsrapporter finkammas. En ganska heltäckande samling sådant material publicerades på franska av Éditions Gallimard 1994 (redigerad av Daniel Défert och François Ewald). Men det hjälper inte oss som inte klarar en extremt snårig franska.

Nu har emellertid ett urval från den samlingen publicerats även på engelska i tre volymer. Den första volymen, redigerad av Paul Rabinow, behandlar de diskussioner om möjligheten att leva ett självbestämt, etiskt liv som känns igen från de sista volymerna om sexualitetens hi-storia. Foucault ställs där inför svåra frågor om ifall inte varje tänkbar njutning kommer att sugas upp av kommersiella krafter, och försöker besvara dem. Han argumenterar envetet för en demokratisk etik, levnadsregler uppbyggda genom självkännedom – mycket lika de som proteströrelsens aktivister försöker befästa.

Den andra volymen är uppdelad i två delar – den ena om metod, den andra om estetik. Det finns uppenbarligen ett reaktionärt drag i Foucaults estetik, vilket förmodligen hänger samman med att den utformades i början av hans karriär. Han är på jakt efter något sannare än den grå vardagen. Den vetenskapliga metodik han senare fjättrade sig vid är emellertid raka motsatsen. Där handlar det i stället om att uppmärksamma även de obetydligaste av dokument, och att avhålla sig från att förvanska sina slutsatser med förutfattade meningar, om än aldrig så teoretiskt informerade.

Den tredje volymen handlar om den mest kända delen av Foucaults produktion: maktanalysen. Den innehåller också en del dagspolemik, riktad mot dödsstraff, polisvåld och rättsövergrepp, och om den oberoende polska fackföreningsrörelsen. Varvandet av sofistikerade analyser med inlägg ibland skrivna i ögonblickets upprördhet ger en ny dimension åt Foucault som politisk tänkare.

Feminister har visat hur fel han hade ibland, till exempel om barnsex och våldtäkter. Han hade också fel om Iran. I andra frågor är han fortfarande rykande aktuell. Som Colin Gordon visar i sin inledning till volymen hade Foucault de sista åren av sitt liv avancerade tankar om reformeringen av den offentliga sektorn. Dessa texter, som bygger på det som brukar kallas governmentality-ansatsen (från början en kritik av Helmut Schmidts västtyska socialdemokratiska förnyare), är brännande aktuella. En mer effektiv moteld mot nyliberalism och blairism är svår att tänka sig.

Förlaget New Press har med de tre banden om sammanlagt cirka 1 200 sidor text gjort Foucault mycket mer tillgänglig. Drygt hälften av materialet fanns tidigare inte alls på engelska; resten var utspritt i utsålda volymer och tidskrifter. Sammanlagt erbjuder texterna en kontinuitet som fördjupar den bild av Foucault som böckerna ger. De är därtill ofta utomordentlig litteratur.