ÅSIKT

Fästning Europa i miniatyr

John Pilger om läget efter Göteborg – och inför det stundande G8-mötet i Genua

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
I Genua har protesterna inför G 8-mötet 20-22 juli redan börjat.
Foto: AP
I Genua har protesterna inför G 8-mötet 20-22 juli redan börjat.

Kampen mot den giriga och våldsamma kapitalismen har börjat på allvar. De unga människor som haft modet att gå ut på gatorna på varje kontinent, och som fanns bland de 20 000 i Göteborg, har anledning att vara nöjda med den panik som nu drabbat den nya högerns politiker som Blair och Berlusconi. Misshandel och repression har blivit det stående svaret på den växande globala rörelse som åtnjuter stort och brett stöd bland miljoner vanliga människor, särskilt i Latinamerika, Afrika och Asien där det ekonomiska krig som går under benämningen ”globalisering” inte betraktas som nyhetsmässigt i Storbritannien. Dessa människors rätt till ett anständigt liv avfärdas av Blair som ett ”falskt ideal”.

Maktens män i den rika världen är oroade. Ett kritiskt stadium har nu nåtts i etablerandet av den centraliserade, bankirstyrda europeiska ”superstaten”. Euron ska snart införas utan att ha godkänts i en enda folkomröstning. Många européer förstår vilka faror detta innebär för genuin demokrati: det var därför irländska väljare röstade emot EU:s utvidgning. Samtidigt förbereder sig Världshandelsorganisationen WTO, den mest rovgiriga av de internationella kapitalistiska institutionerna, för att tvinga på fattiga, naturresursrika länder det så kallade Gats-avtalet om tjänstehandel.

Gats-avtalets omfattning är häpnadsväckande. Nästan varje mänsklig aktivitet betecknas som en ”tjänst”, från transporter och turism till vattenförsörjning, sjukvård och utbildning. Utländska företag kommer att tillåtas ta över nästan alla offentliga funktioner utan att behöva ta hänsyn till regleringar, och en regerings ”avtal”, som görs upp i hemlighet, kan inte omprövas. EU:s officiella hemsida beskriver Gats som ”ett instrument som först och främst gynnar näringslivet”. En liknande modell prövas redan inom EU, i synnerhet i Storbritannien, där järnvägarna privatiserats och där man förbereder privatisering av Londons tunnelbana, flygtrafikledningen och delar av sjukvårds- och utbildningssystemet.

Förvandlingen av de brittiska järnvägarna från ett förstklassigt trafiksystem till ett ekonomiskt moras motsvaras av ekonomiska vansinnesprojekt i mångdubbelt större skala i de länder i Afrika och Latinamerika där privatiseringar har tvingats fram genom Världsbankens och Internationella valutafondens, IMF:s, diktat. I Bolivia medförde försäljningen av vattenförsörjningssystemet till utländska företag att priserna ökade med 200 procent och kom att sluka mer än en fjärdedel av människors inkomster; till och med regnvattnet privatiserades. En proteströrelse som till största delen utgjordes av indianer ockuperade staden Cochabamba och tvingade regeringen att åternationalisera vattnet. Utan tvekan skulle Blair kalla dem kriminella och beskriva deras strävan som ”falsk”.

Det våld som utövas av några demonstranter i Göteborg eller någon annanstans är trivialt i jämförelse med det våld som ligger inbyggt i det ekonomiska apartheidsystem som Bush och Blair och de andra ”frihandelsförespråkarna” främjar. Deras främsta vapen är skulder som är omöjliga att betala. Skuldkrisen har möjliggjort för Världsbanken och IMF att slå sönder det lokala jordbruket och nedmontera den offentliga sektorn i fattiga länder. Detta har lett till fördjupad fattigdom, vilket Världsbanken nu medgivit.

”I Filippinerna”, säger John Cavanagh vid Institute of Policy Studies i Washington, ”har vi beräknat att ett barn dör varje timme på grund av att skuldåterbetalning tar resurser från livsviktiga tjänster som sjukvård”.

Trots återkommande storvulna löften från den brittiske finansministern Gordon Brown och andra G8-regeringar om att de fattigaste ländernas skulder ska avskrivas har detta inte skett. I stället överförs 40 miljoner pund om dagen från fattiga till rika länder. Det faktiska våld som denna politik innebär framgår av det faktum att 19 000 barn dör varje dag på grund av den skuldbörda deras länder vacklar under.

Ett G8-möte ska hållas i Genua nästa månad och Berlusconi säger att han ska spärra av staden: inga tåg, flygplan eller bilar släpps in. Ett Festung Europa i miniatyr. De är så rädda. I London på första maj förvandlade polisen Oxford Street till ett interneringsläger (en taktik som delvis kopierades av polisen i Göteborg). I hela Europa håller kriminalisering av politiska protester på att hamna på dagordningen. I Blairs plutokratiska stat är man på god väg att lyckas begränsa all politisk opposition till den ineffektiva aktivitet som bedrivs i parlamentet och andra etablissemanget tillhöriga institutioner och till den skenbara ”debatt” som förekommer i de lydiga medierna. Allt annat är förbjudet område och ”falskt”.

Eftersom den utgör den mest synliga delen av en effektiv politisk opposition beskrivs den antikapitalistiska rörelsen, i alla dess former, som ett subversivt ”hot”, och regeringar och deras talesmän i medierna försöker vända allmänheten mot demonstranterna genom att kollektivt utmåla dem som våldsamma och genom att förtiga de politiska frågor och krav som har allmänhetens stöd. I Storbritannien koncentrerades polisens propaganda under dagarna och veckorna före första maj-demonstrationerna på ”efterlysta” aktivister. Det ”verkliga IRA” nämndes också, liksom samurajsvärd och skolor i London som skulle ha ”utsetts till måltavlor av anarkister”.

Denna propaganda slog tillbaka mot polisen, efter att en förvånad folksamling utsatts för en löjeväckande, sju timmar lång internering. Den svenska polisens officiella motivering för nedskjutningen av demonstranter i Göteborg smulades sönder av bildbevis och ögonvittnesuppgifter, men innan dess hade The Guardians journalist Ian Black hunnit rapportera att ”skotten avlossades uppenbarligen i självförsvar”.

Ingenting rättfärdigar användandet av skjutvapen mot dem.

Berlusconi-effekten i Genua kommer också att slå tillbaka. Från Italien till Irland, från Storbritannien till Bolivia, är det alltför många människor som ställer sig frågan varför de inte har något att säga till om när det gäller de beslut som har skapat otrygghet och umbäranden i deras liv. I Storbritannien är den ”ekonomiska boomen” och den starka valutan en fasad bakom vilken multinationella företag tillåts lägga ner viktiga fabriker och sparka tusentals arbetare, och där vart fjärde barn växer upp i fattigdom.

Ja, låt oss diskutera våld. Blair leder, liksom Bush, en våldsam regering. Han använde avsiktligt klusterbomber mot civila i Jugoslavien, vilket ledde till att barn som befann sig utomhus dödades. Han angriper rutinmässigt civila i Irak, och låter till och med Turkiet bomba dem i en ”flygförbudszon”. Hans hängivna stöd för ”frihandel” innefattar försäljning av dödsbringande vapen till länder med repressiva regimer och inbördes konflikter. Hans regering stöds bara av 25 procent av den brittiska allmänheten och har därmed knappt någon legitimitet.

Ilskan och frustrationen hos både icke-väljare och väljare delas av oräkneliga människor runtom i världen och nu också av de unga som går ut på gatorna. Tack vare dem har den riktiga politiken – den med verkligt innehåll – återvänt.