ÅSIKT

Gimme five, Mao

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Hej, säger Mao.

Han är nästan bortglömd. Hans en gång så stolta hälsning hänger i luften, som en tom gest, ensam och isolerad från de massor den en gång förförde.

Det är lite patetiskt, faktiskt. Den Store Rorsmannen utlämnad åt skuggorna och åt historien, avklippt och svävande.

Det är bara han och jag. Mao hälsar, hans hand är öppen, och jag som inte vill vara oartig mot en gammal, och därtill stendöd, härskare hälsar tillbaka: Tjänare, Mao, gimme five!

Låt tusen blommor blomma är titeln på samtliga av Anselm Kiefers jättelika målningar. De visar en hälsande Mao Zedong. Och, nästan alla, blommor. Det är problematiskt så det räcker.

Ta bilden här ovan. På den stora bakomliggande duken avbildas en byggnad som aldrig blev färdig, kvar är bara dess skelett, en konstruktion som hotar falla sönder. Tillika är den övervuxen av sly. På den framförliggande duken står Mao och hälsar.

Hur ska man ”läsa” en sådan målning?

Under 40- och 50-talen var Maos politik framgångsrik; jorden delades ut till de fattiga, och ingen svalt längre. Men längre fram bidrog den forcerade industrialiseringen och den överdrivna, ibland dumdristiga, kollektiviseringen av jordbruket till att driva landet mot en katastrof. När Maos maktställning försvagades uppfann han parollen Låt tusen blommor blomma, en i teorin vacker tanke – nu skulle idéer, kritik, fantasi få blomma – men i verkligheten blev det kaos.

Det är rimligt att se Kiefers målningar som en kommentar till slutet på en era, inte bara till det formella i millennieskiftet, utan också slutet för det agrara samhället och den marxist-leninistiska statskommunismen.

Anselm Kiefer anknyter i dessa nya målningar, de flesta gjorda under år 2000, till en tidigare fas i det egna konstnärskapet. Till det han har kallat ”de 20 åren av ensamhet”, avseende 70- och 80-talen då han konfronterade sig själv och sina verk med den tyska historien och det tyska ”efterkrigstraumat”. Och, faktiskt, till en ännu tidigare period, då Kiefer i Bezetzungen (1969), gjorde flera parafraser på Hitlerhälsningen iscensatta på stora öde platser, utan människor som kunde ”motta” eller ”besvara” hälsningen.

Däri ligger en likhet mellan Hitler och Mao; båda var beroende av landskapet som en bakgrund till sin ikon. Nu finns bara gesterna kvar, som ett slags kroppsrörelsens logotyp.

Men till skillnad mot tidigare är Kiefers nya målningar helt i avsaknad av ironi. Det finns ingen parodi över glorifieringen av ikonen Mao (så som Andy Warhol avbildade honom). I stället problematiserar och tydliggör Kiefer svårighetsgraden i att skriva historien, särskilt i ett läge då alla de gamla betydelsebärande tecknen fortfarande är tydliga, men deras egentliga mening är dold.

Kiefers sätt att måla den ensamme, till förgängligheten förpassade Mao tillsammans med blommorna som blommar för att dö och sedan blomma igen, öppnar en mild och vacker protest mot den linjära berättelsens idé. Plötsligt ligger osäkerheterna och ambivalenserna kring världens sammanhang i öppen dager.

Och det är vackert.

På en målning är Mao helt övervuxen av ogräs och törnekvistar.

Mao försvinner bort.

Kvar är alla de tusentals blommorna.