ÅSIKT

Lears svärta -i moderiktigt grått

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

■ ■Kung Lear är sorgnissarnas favoritpjäs. Allt går åt helvete.

Lears älsklingsdotter Cordelia dör före honom. Vännen Gloucester torteras till döds. Döttrarna Regan & Goneril väser som djävulens barn och i pjäsens maktstrider går var skitstövel segrande fram. Inte ljus nånstans.

Utom i sommarens Roma där pjäsen enligt programblad har ”framför allt en befriande distanserad humor”.

Framför allt?

I nån mån kan väl lättandet av Lear bero på denna vilja att gräva munterhet ur även det djupaste helvete. Men det beror också på Wollter i den förryckta huvudrollen.

Han är en säker karismatiker med scenvana nog att inte låta sig bekommas av att repliker ibland faller ur ramarna. Men skröplighet är inte hans starka sida.

När han i slutet irrar på hedarna som vanmäktig sorgtok (far utan barn/kung utan rike) kan det inte hjälpas att han mycket liknar en Wollter i kraftigt nedåtspel.

Finalens dödsbleka Cordeliascener har dock sitt rörande anslag av allvar.

■ ■Fast mer tror jag på Gloucester (Ljunggren) som träffar sin höga ton rent och finner sitt allvar utan ansträngning.

Intryck gör också en kaxigt stortrutad narr (Holmberg) och en mångsidigt begåvad Edgar (Nilsson). En stursk Regan (Hagelberg) och en viljestark Goneril (Niss) ger färgrikt djävulskap åt döttrarna. I spelets utkanter tjusar en riddare (Sundberg) och en udda ädling (Levin) med shakespeareskt spel.

Shakespeareskt? Jag menar att spela oförfärat över det stora registret. Inte backa för vulgariteten där vulgaritet är. Inte sky allvaret som finns.

I det rutmönstret ligger gotländska Lear rätt långt ner åt höger. Visst är det originellt att den ser ”befriande humor” i dödsdjupen och gör så stort spektakel av saken. Jag är ändå av den meningen att även allvar kan bli stor teater.

Lears svärta har här blivit moderiktiga gråslingor. Det är nog inget Shakespeare tjänar på. Även om Roma gör det.