ÅSIKT

Hamlet -som du och jag

Claes Wahlin rapporterar från Wien

KULTUR

Naturligtvis bjuder festspelen i Wien, Wiener Festwochen, på kulturellt godis men trots en högborgerlig publik, omfattande privatsponsring och dyra biljettpriser så tar den konstnärliga ledningen med regissör Luc Bondy i spetsen föga hänsyn till vad publiken förmodas vilja se.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

  Bland gästande regissörer märks Frank Castorf, Richard Foreman, Thomas Ostermeier (som jag återkommer till i morgon), Einar Schleef, Peter Zadek och dessutom Peter Oskarson, som i maj satte upp Gute miene böses spiel, en opera morte av Karl-Wieland Kurz (musik) och Thomas Körner (text). Wien har förvisso en modern tradition av provokationer, men frågan är om en stor svensk bank skulle sponsra en pjäs (Roberto Zucco) som visar sympati för en massmördare med obefintligt kreditvärde.

Men att ett stort kasino sätter sitt namn på biljetten till Mozarts Figaros bröllop – tur och otur i kärlek är i alla fall en av intrigerna – ger nog hygglig utdelning. Det var ju dessutom i Wien operan både skrevs och uruppfördes. Michael Heltau heter regissören som efter en instudering av Giorgio Strehler skapat en vacker uppsättning på Theater an der Wien där det strehlerska ljuset värmer upp de asketiska rummen.

Det är så här Mozart annars bara låter på cd; stora, vackra röster i samklang och en mjuk, varm orkesterklang under Riccardo Mutis utmejslade ledning. Carlos Alvarez kraftfulla Figaro, Tatiana Lisnics spotskt mjuka Susanna eller Melanie Dieners mäktiga Grevinnan Almaviva är exempel på Mozart i världsklass.

Den musikaliska uppmärksamhet som präglar framförandet har sin motsvarighet i flera av teaterföreställningarna. Det är också det som skiljer storartad teater från den som bara är bra. Här slarvas helt enkelt inte.

Peter Brooks omtalade Hamlet är ett exempel på hur en noggrann läsning av en nästan sönderspelad text får repliker att ljuda som för första gången. På en röd fyrkantig matta får ensemblen klädd i klara grundfärger berätta historien om Hamlet utifrån det så välkända brookska mönstret: det gemensamt mänskliga där monologerna riktas till publiken i ett intimt tilltal så att Hamlet således bara blir en representant för vem som helst av oss.

Texten är kortad och lätt omstuvad, de politiska intrigerna borta, hämnden psykologiserad och med några kuddar och en och annan pinne skapar Brook en av sina bästa iscensättningar på länge. Skådespelarna uträttar sannerligen storverk, här är varenda stavelse som yttras motiverad och gestaltningen så genomtänkt att man tycker sig se nya egenskaper hos rollfigurerna, fastän allt i själva verket går att återföra till texten.

Adrian Lester i titelrollen är strålande, stilla, koncentrerad och mångfacetterad växer hans erfarenhet med varje scen – här ser vi verkligen hur Shakespeares karaktärer förändras med monologerna. Scenen med Yorrick är bland de bästa; dödskallen på en pinne som en stum nickedocka får denna hovnarr underhålla även som sedan länge död och begraven. Bruce Myers gör en sprittande och dansant Polonius vars död just därför känns så mycket värre – plötsligt stillnar scenen, något saknas i och med hans död för Hamlets slintande kniv. Som publik gläds man åt att Myers får återuppstå som dödgrävare.

Nu hör nog Brooks Hamlet likväl till godisavdelningen, fokuserandet på den psykologiska trovärdigheten får som en konsekvens att slutet tappar en smula. Tragedin med versaler kräver inte bara den personliga undergången, utan även att en världsbild går i kras.

En värld som sedan länge gett upp skildrar regissör Klaus Michael Grüber i sin melankoliska iscensättning av Bernard-Marie Koltès Roberto Zucco. Här är titelpersonen – förnämligt gestaltad av August Diehl – bara en av alla dem som lider av den stora världssmärtan där alla gudar och värden inklusive kärleken är döda. Nedtonat och långsamt vandrar Zucco omkring i den filminspirerade dekoren i en värld nära släkt med Fassbinders. När sedan Zucco dör får han i slutsekvensen se sitt liv som just en vandring bland ytliga kulisser, dekoren glider upp från golvet, ner från taket och sakta dansar Zucco en befriande dödsdans.

För första och enda gången lever han, och denna upplyftande tristess tas emot med entusiastiska applåder av en publik som lever i en stad med en av de högsta självmordstalen i världen. Vi tackar Österrikes Bank för den föreställningen.

Fotnot: Figaros bröllop spelas juni ut och återkommer nästa sommar i Ravenna. Peter Brooks Hamlet är på världsturné och återfinns i augusti i London. Festspelen klingar av i slutet av juni men åtskilligt fortsätter in i juli.