ÅSIKT

En dröm för en ung dramatiker

Claes Wahlin ser tre föreställningar regisserade av Thomas Ostermeier

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Thomas Ostermeier är en av de mest uppmärksammade teaterregissörerna i Europa. Som chef för först Die Baracke och nu Schaubühne am Lehniner Platz i Berlin har han regisserat en rad pjäser av samtida, unga dramatiker, men även exempelvis Lars Noréns Personkrets 3:1. Vari består då framgången? Det handlar om betydligt mer än att välja pjäser som slagit igenom och sedan skeppas runt mer eller mindre på rutin.

Också i Sverige har Mark Ravenhills Shopping and Fucking, David Harrowers Knivar i hönor eller Jon Fosses Namnet spelats, men sällan hör dessa uppsättningar till kategorin minnesvärda teaterföreställningar.

På kort tid ser jag tre produktioner signerade Thomas Ostermeier. I Paris gästspelar Schaubühne med Fosses Namnet och Sarah Kanes Craved och under festspelen i Wien är det världspremiär på Biljana Srbljanovics nya pjäs Supermarket (Berlinpremiär 23 september). Srbljanovics Familjehistorier har i Sverige spelats bland annat på Galeasen, en historia som utspelades i krigets Belgrad, medan Supermarket, hennes fjärde pjäs, är en komedi om hur tillvaron i Västeuropa alltmer liknar en såpopera.

I Supermarket möter vi en skola med en rektor som har ett förflutet från krigets Belgrad och som försöker övertyga en journalist att hans historia är ett verkligt scoop. Men de lokala intrigerna mellan lärare och elever tar helt över i denna amoklöpande såpa. Inget som inte ryms i såpan, ryms heller inte längre i verkligheten, menar Srbljanovic.

Följaktligen skruvas historien alltmer, det i början antydda politiska, ”viktiga”, temat ersätts av våld och sex i alla upptänkliga kombinationer, muntert ackompanjerat av fyra dansbandsklädda musiker.

Pjäsen är bra, men knappast storartad. Ostermeier gör den dock bättre.

I en realistisk scenbild betonas såpans klichéer som dessutom ironiskt förstoras på en jättelik videoskärm i bakgrunden, där antingen skådespelarnas patetiska minspel förstoras eller klipp från all världens såpor visar gesternas globala bäring. Styckets happy end – försoning i kubik, någon visar sig vara en prinsessa, etcetera – blir också en ironisk orgie med sjungande barnaskaror och färgglada såpbubblor.

Det är en utomordentligt noggrann läsning Ostermeier genomför, han har en sällsynt känsla för en texts intentioner. Det är nästan så att man tycker sig se hur det sceniska uppförandet är ett återvändande till författarens bilder vid själva skrivandet. I Jon Fosses Namnet möter en kongenial scenbild åskådarna – ett ljust men lätt bedagat femtiotalsrum där avstånden mellan möblerna motsvarar bristen på kommunikation i familjen. Den misstänksamhet som flickans far visar den hemvändande dotterns pojkvän, tillika blivande fader, märks inte bara i de knappa replikerna utan i scenerier, avvisade handslag och nervösa gester. Det är precis så här Fosses Namnet ska spelas, med en exakt rytm där pauseringar interfolieras med kvicka replikskiften och där samtliga rollfigurer verkligen tar scenrummet i besittning.

Hur Sarah Kanes Craved ska spelas, det är alls inte lika självklart.

Fyra röster (A, B, C, M), två kvinnliga och två manliga, talar i ett obestämt rum rakt ut, eller möjligen emellanåt till varandra om begär, frustrationer och tillkortakommanden. Associationerna går till såväl Samuel Beckett som Nathalie Sarraute och texten är lika mycket poesi som dramatik.

Ostermeier ställer fyra rektangulära svarta glaslådor, nära tre meter höga, bredvid varandra. Ovanpå dessa kistliknande, hotfulla boxar befinner sig skådespelarna, längst bak en stol, längst fram en mikrofon. De talar så rakt ut till publiken medan en dov, underjordisk musik stiger och sjunker. Emellanåt genomlyses de mörka glaskistorna vilka visar sig rymma mänskliga figurer som långsamt rör sig, om vuxna foster eller skuggor i dödsriket är oklart.

Det är en märkvärdig uppsättning som lyckas med att sceniskt gestalta den skrivna pjäsens svårfångade atmosfär; det som är mångtydigt i texten förblir mångtydigt men suggestivt på scenen. Aldrig ger sig regissören in och försöker förklara, tillrättalägga eller reducera de ambivalenta skeendena.

I ingen av dessa uppsättningar försöker Ostermeier lägga sitt eget tolkningsraster över texterna, det handlar inte om så kallad regissörsteater. Än en gång, en uppmärksam närläsning och en stor känslighet för pjäsens karaktär gör Ostermeier till rena drömregissören för en ung dramatiker.

Det är lite som om Ingmar Bergman skulle använda all sin hantverkskunskap, men lägga samtliga sina personliga visioner åt sidan för att göra sig till ett utsökt arbetsredskap åt pjäsen. Till saken hör att Ostermeier slipper spelkonventionerna för respektive pjäs – han kan i stället etablera ett slags med författaren lojalt uruppförande. Lika noggrant som texten skrivits, samma omsorg om detaljen präglar iscensättandet. För en gångs skull kan man villkorslöst hylla den tyska grundligheten.

teater