ÅSIKT

Motiverat och lustfyllt spel

LENNART BROMANDER ser Bassiano och Enleveringen ur seraljen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När Rossini skrev sina första operabuffor för Venedig kring 1810 handlade det inte om någon innovation utan om kulmen på en lång utveckling. Redan hundratrettio år tidigare hade Carlo Pallavicino i samma stad haft premiär på sin Bassiano, som Vadstena-akademiens specielle arkivfyndare Anders Wiklund nu letat fram ur gömmorna, och visst har vi här ett första embryo till Rossini-buffan.

Inte så att musiken låter som Rossini, det är litet för tidigt för det, men här uppstår samma dåraktiga situationer som i Rossinis farser, och musiken tar aktivt del i humorn på ett sätt som Rossini kom att utveckla till ett aldrig överträffat mästerskap. Och inte bara Rossini föregrips här. Don Giovanni glimtar till på ett ställe, och i slutensemblen besjungs alla människors galenskap lika övertygat som i Verdis Falstaff – fast inte lika raffinerat.

Nu är det ändå inget glömt mästerverk man presenterar. Intrigen är löst och småslarvigt hopsnickrad och musiken ojämn.

Men framförandet är motiverat, och då inte bara för att man får perspektiv på operabuffans historia utan också för att musiken emellanåt har både melodisk sötma och frisk fantasi och för att stycket ger tillfälle till helgjutet ensemblespel av bästa Vadstena-märke.

Det är just den kollektiva och homogena ensembleglädjen hos alla medverkande, som gör de flesta av Vadstena-akademiens uppsättningar så lustfyllda också för publiken. Unga fräscha röster av något varierande potential i alla roller och alla matchar varandra utan att någon spretar ut positivt eller negativt. Ska jag nämna två får det bli den yngste och den äldste.

Den purunge Conny Thimander som betjänten Alindo verkar vara en komisk naturbegåvning och kan säkert bli hur bra som helst. Torbjörn Lillieqvist däremot har nog gjort fler komiska roller än någon annan svensk sångare, och hans förmåga att snitsa till en pregnant figur av det torftigaste råmaterial är här som alltid härlig att beskåda.

Den tidstrogna orkestern är begränsad till stråkkvartett: cembalo, teorb, luta och barockgitarr, och det spelas rivigt och expressivt under Mark Tatlows ledning. Ingen risk att något av Per Erik Öhrns roligt rimmade översättning försvinner bakom dånande blåsarattacker.

opera

Lennart Bromander