ÅSIKT

Glest mellan gagsen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Mozarts sångspel Enleveringen ur seraljen är en tidstypisk 1780-talshistoria, där en ädel oriental visar storsinthet mot några inte alltför heroiska västerlänningar. Det skulle kunna vara en god och nyttig poäng också i dag, då vi ju samlat på oss ännu fler och mer negativa fördomar om turkar och muslimer än på Mozarts tid.

Men Johanna Garpe, som regisserat Folkoperans uppsättning på Confidencen i Stockholm har inte lyft fram detta lockande tema. Knappast så mycket annat heller.

Enleveringen är också ett stycke som innehåller gott om situationskomiska ställen och möjligheter att ta ut svängarna ordentligt, men det är glest mellan gagsen och det gnistrar just inte av fyndigheter över denna habila uppsättning.

Scenen domineras av en svart kon och runt den snurrar ett slags provisorisk smal vridscen, på vilken sångare liksom små lustigheter emellanåt placeras (till exempel ett par får åt Osmin att klia under hakan).

Enleveringen tål betydligt djärvare tag än att låta Blonde dyka upp punkarutstyrd i andra akten (varför inte redan i första?).

Den 16-hövdade orkestern under Erik Solén sköter sig alldeles utmärkt och spelar genomgående luftigt och välartikulerat. Folkoperan använder sig som vanligt av minst två sångarlag, och det lag jag såg dominerades av Mikael Axelssons Osmin, sceniskt imposant och med smidig välklingande basbaryton. Tua Åberg gjorde rollen som Blonde redan i Philip Zandéns betydligt fantasifullare iscensättning i Malmö för några år sedan, och hon var som vanligt säkerheten själv. Niklas Björling Rygert formade till en hygglig Pedrillo och kommer säkert att bli bättre, medan Angela Rotondo bjöd på stort sopranutspel som Konstanze, men hennes röst är ett par snäpp för dramatisk för denna roll. Belmonte slutligen är ju ett underbart tenorparti och borde inte ha anförtrotts en så outvecklad sångare som Per-Håkan Precht.

opera

Lennart Bromander