ÅSIKT

Hu, för Heidegger

GUNNAR FREDRIKSSON om filosofin bakom tungomålstalandet

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Finns det någon möjlighet att ”anglosaxisk” och ”kontinental” filosofi skulle kunna mötas? Båda kallas ju ”filosofi”, fast det verkar vara två komplett olika ämnen.

Företrädare för de olika skolorna talar sällan med varandra, bortsett från snorkigheter och okvädingsord, som inte intresserar mig. Men jag är intresserad av problemet, just nu med anledning av ett intressant nummer av tidskriften Glänta.

Här finns tryckta versioner av föreläsningar för vanlig publik om de stora kanonerna av den kontinentala varianten, t ex Heidegger, Deleuze, Derrida, Kristeva, Lévinas, Barthes och Merleau-Ponty. Det är mest fråga om fransk filosofi som nått publika framgångar på filosofikaféer och i media.

Att den skulle vara ifrågasatt bland akademiska filosofer i anglosaxiska och nordiska länder nämns inte alls. Filosofi kan vara ett svårt ämne, fast av olika skäl. Den anglosaxiska, analytiska filosofin är ofta svår på samma sätt som vilket vetenskapligt ämne som helst. Den som kallas kontinental är svårläst på ett besynnerligt sätt eftersom den kan vara obegriplig för de mest intelligenta läsare av svåra texter.

Isaiah Berlin, som penetrerat komplicerade verk i idéhistorien, omnämner Heidegger i en fotnot, där han säger att han inte kan kommentera hans filosofi eftersom han inte begriper något. Georg Henrik von Wright skriver att han alltid uppskattat filosofer som eftersträvar klarhet men att de som tillhör Heidegger-traditionen använder språket som en ”taggtråd” kring sina tankar. Därefter avstår han från att kommentera en uppsats av det slaget.

Den här sortens obegriplighet, som inte beror på att man är korkad, gäller språket och antydningar om falskt djupsinne. Men det går hem vid populära föreläsningar, vilket den akademiska filosofins krav på logisk stringens och vetenskaplig metod inte gör.

Jag vill gärna tro att de båda filosofierna kunde mötas och för övrigt är de ju också inbördes av mycket olika slag. Även i Frankrike finns analytiska filosofer, t ex den briljante Jacques Bouveresse, som känner traditionen från Frege till Wittgenstein.

I det här numret av Glänta tror jag att de flesta förstår en informativ föreläsning om Husserl, en utmärkt artikel om Barthes, ett rent av något kritiskt inlägg om Lacan, en inte alltför komplicerad redogörelse för Lévinas och till och med en utläggning om Heidegger.

Däremot begriper jag inte förordet (”Existensen står

ständigt på spel”, ”det just levda ögonblickets mörker” och ”att utnyttja denna insikt politiskt”).

Uppsatsen om Derrida är som väntat för mig komplett obegriplig, men honom har jag gett upp för länge sedan som hopplös. Efter en föreläsning där Derrida sa att han tänkte med fötterna och inte med hjärnan, sa Chomsky att Derrida var galen.

Många tycks fascinerade av psykoanalysen, om vars vetenskaplighet Wittgenstein sa att det enda sanningskriteriet är om patienten känner sig bättre.

Fast jag är normalbegåvad förstår jag ingenting av kapitlen om Kristeva och Merleau-Ponty, filosofer som jag dock var nyfiken på. Den här speciella sortens obegriplighet är nog i hög grad inspirerad av Heidegger. Han gör allt som är anatema i vetenskaplig filosofi: uppfinner ständigt nya termer utan att definiera dem, drar ytterst dunkla slutsatser, excellerar i gåtfulla tyska ord som han dessutom förvränger så att t ex verb blir substantiv och tvärtom.

Hans monstruösa språk består inte av teser som anses prövbara vid de flesta akademiska seminarier. Däremot kan analyser utifrån av Heideggers filosofi, till skillnad från enbart mer av samma jargong, vara givande för vem som helst.

I den högst läsvärda uppsatsen om Heidegger behandlas hans idéer om människan som ”utlämnad åt sig själv och sina egna val”, ”den egentliga existensen och dess förutsättning”, ”nya möjligheter för individens självförståelse”. Men när nazisterna tog makten 1933 talade Heidegger om nazismens ”inre sanning och storhet” och att Hitler ”är det nuvarande och det framtida Tysklands verklighet och lag”.

Hur går det ihop? Därom icke ett ord i denna text och så är det ständigt bland Heidegger-anhängare. Det förefaller mig intellektuellt ohederligt att inte ens problematisera frågan.

På ett område, filosofins historia, har jag märkt att de båda skolorna kan mötas och att uppdelningen är en förenkling. Det går t ex utmärkt att läsa om Spinoza både i verk av Gilles Deleuze och Stuart Hampshire. Det kan också vara givande att uppfatta en del av dessa filosofer mer som kulturkritiska essäister, t ex Barthes. De här filosoferna läses tydligen mest av litteraturstudenter och flertalet författare i tidskriften är litteraturvetare.

För några år sedan gav två specialister på matematik och fysik, Sokal och Brigmont, ut en bok med titeln Impostures intellectuelles (Intellektuella bedrägerier, finns även på engelska). Där ställdes frågan om högfärdiga franska intellektuella duperar oss med anspråksfullheter. Inte heller detta problematiseras i den här tidskriften, fast den internationella debatten blev våldsam.

Jag kommer att tänka på skeptikern Montaigne, som skrev: ”Det är inte märkligt att vi då och då pratar nonsens. Det viktiga är att inte göra det högtidligt.”

Kanske återstår, sedan tungomålstalandet skingrats, bara banala tankar?

Eller missar jag ständigt något viktigt?

Mycket kan kallas ”filosofi”. Men ifrågasättande, kritiskt tänkande borde alltid vara dess centrala uppgift. Och strävan efter klarhet och begriplighet är en demokratisk uppgift.

tidskrift

Gunnar Fredriksson