ÅSIKT

Lidelse och lidande

ARNE JOHNSSON följer Harry Martinson på vägen ut

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Harry Martinsons roman Vägen ut börjar såhär: ”På en av åsarna bortom Varpinge stod ett utsiktstorn.” Från denna blekingska utsiktspunkt ser torparflickan Ida ända till havet. Två gånger om dygnet sitter hon där, vakande över vyn. Hon är blott en gestalt i periferin till den stora berättelsen om Martin Tomasson, men läsaren bär med sig minnet av henne som en bild av den saknad och längtan som driver handlingen framåt.

Redan 1935, året efter sin första självbiografiska roman, Nässlorna blomma, var Harry Martinson redo att ge ut fortsättningen. Egentligen hade han planerat en betydligt större svit självbiografiska berättelser men det stannade vid den i och för sig omfångsrika Vägen ut. Den ges nu ut som den nionde volymen i den samlade utgåvan av Harry Martinsons verk (Bonniers och Harry Martinson-sällskapet i samarbete och under redaktion av Stefan Sandelin). Marianne Harry och Barbro Wahlgren har skrivit ett intressant efterord. Volymen innehåller också en bibliografi och en lista med ordförklaringar.

För något år sedan läste jag om Nässlorna blomma och fann mig djupt gripen av den kraft som finns där. Berättelsen om Martin är som ett vilt och muskulöst djur i vår samtidslitteratur – lidelsefull, fräck, inkännande, upprörande och vacker. Pojken är både en naturvarelse vilken i sin övergivenhet är hänvisad till sina instinkter, och en människa som oupphörligt och oundvikligt formas, han går sin livsväg med stark vitalitet. I Nässlorna blomma följde vi Martin från tidiga barndomen då hemmet splittrades och till dess han var tolv-tretton år gammal. I Vägen ut skildrar Harry Martinson sitt alter egos liv från 1917 till 1920, då han sexton år gammal just gått ombord på sitt första fartyg. I den barndom han genomlevt har han då redan hunnit med en hel livstid – med slit på gårdar som kommunbarn, arbete på torvmossar och med allehanda andra påhugg, rymningar och återförslar, luffande, värvning till flottans skeppsgossekår.

Vägen ut är ett flöde av episoder, anhalter och transportsträckor på Martins väg, något lugnare i tempo och språk än föregångaren. Den är berättelsen om pojkens mognad till yngling och berättelsen om en rastlöshet och en oro som inte endast är romantisk äventyrslystnad, utan även ett stigma, ett lidande och en lidelse Martin inte kan befria sig från, den som kommer att leda till stjärnrymden och tillbaka till skogstuvan i en evig pendling. Ty att läsa Vägen ut är att betrakta stöpformen till en vandrares och berättares liv, en som är besatt av att i en blandning av skuld och lust blanda ”lögn” och ”sanning”, av att betrakta och se, att minnas, att åter och åter ta sig igenom sitt eget och andras lidande och glädje. Likt en ung Odysseus har den trettonårige Martin vid ett tillfälle hamnat i en blekingsk landsbygds motsvarighet till fajakernas hov: han sitter i ett bondkök och berättar och berättar. Maniskt ljuger han folket där fulla, han ser deras misstrogenhet, men berättar och berättar, lägger till och lägger till – tills han till slut finner sig ha tänjt historien om sitt liv så långt att han finner sig vara född på sjuttonhundratalet. Ja, han blottar en hunger efter ömhet, bekräftelse, efter trygghet som är ett jättelikt sår. Hela hans familj är skingrad – fadern död, modern i USA, syskonen utackorderade och äldsta systern död.

Mantrat från Nässlorna blomma, ”min far är död och min mor är i Amerika” förbytes i en obetvingligt stark längtan bort, ut på havet, till att bli sjöman och kanske någon gång till att kunna återse modern.

Boken är också något av en spegel till Nässlorna blomma. Här finns moders- och systergestalter att ty sig till, och den obegripliga ondskan som blommar upp i Martin när han i barndomen slår ihjäl en kalv, får här sin fulla och mörkaste blomning i skildringen av ett mord i en granngård. Martin är iakttagaren, det öga författaren har och som vi får till låns för en bit på livsvägen. Genom honom är Harry Martinson ständigt förevisande, föreläsande – om naturen, om landskapet, om människan, språket, arbetet.

Han visar oss skönhet och märkvärdigheter men också människans och naturens svagheter. Han redovisar en stark iakttagelseförmåga, den ger närvaro åt berättelsen, och dess inpassning i det episodiska berättandet förstärker bilden av Martins rastlöshet och oro.

I detta är han en släkting också till en annan pojke, som vid ungefär samma tid, långt uppe i norr sliter med hårt arbete och drömmar – nämligen Olof i Eyvind Johnsons självbiografiska svit som fick titeln Romanen om Olof.

Övergivenheten och tragiken lyser omkring dem, men inte endast det: pojkarna är också representanter för något annat, för tanken om att människan i någon mån kan ta sig ur sitt elände. Bägge erövrar gång på gång de kunskapens, nyfikenhetens, fantasins och själsstyrkans utsiktstorn som gör att de ser livet bortom det närmaste slyet. Men de stannar inte i drömmarens position, ty bortom varje erövrad punkt finns ännu en, och ännu en? I slutet av boken står Martin på däck på motorfartyget Willy:

”Det mörknade nu rätt hastigt. Övre himlen var mulen. Skagerack började också mörkna och vecka upp sig i blygrått. Men över styrbord i väster dröjde ännu en trotsig ljusning, nästan som en gyllene rand.

– Och när jag har åldern inne kan jag bli eldare.”

roman

Arne Johnsson