ÅSIKT

Galenskapens makt eller statsmaktens galenskap?

OLLE SVENNING om en mördare i skuggan av ett vanvettigt system

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I oktober 1966 stod Demitrios Tsafendas i rättssalen och lyssnade på sin dom. ”Jag kan inte döma den här mannen mer än jag kan döma en hund”, sa domaren. Därefter fraktades Tsafendas till dåvarande fångön Robben Island. Han hade mördat Hendrik Verwoerd, Sydafrikas premiärminister, skaparen av apartheidsystemet. Verwoerd kallades av boerna för afrikandernas Moses.

Den holländske författaren Henk Van Woerden, ett namn som låter som en ordlek på Verwoerd, har rekonstruerat mordhistorien och förvandlat mördaren till en människa och hans livsöde till en djup tragedi.

Van Woerden, själv uppväxt i Sydafrika, har läst alla dokument och utredningar om mordet och mördaren. Han har mött Tsafendas, inlåst på ett mentalsjukhus, trettio år efter deportationen.

Skildringen börjar när Tsafendas drar omkring på gatorna i Hamburg, galen, skrämd och övergiven. På mentalsjukhuset klagar han över masken som ständigt växer i hans mage.

Masken och ångesten häftade fast vid honom redan från födseln. Son till en grekisk invandrare och dennes hembiträde, en svart kvinna från Moçambique.

Oönskad i Sydafrika, deporterad av sin far till Egypten, föraktad och förlöjligad i internatskolan och med tiden förbjuden att resa till eller bo i Sydafrika. Han betraktades som kriminell och som kommunistisk medlöpare, fast han lika gärna sökte sig till kyrkan.

Tsafendas drev omkring i ett par decennier – USA, Mellanöstern, Europa. Oftast arbetade han som sjöman. Han talade en rad språk, bråkade ibland och hade stora svårigheter att finna någon kvinna. Bastarden kallades han, mannen utan tillhörighet. Varken vit eller svart. Fast i hans id-kort stämplades ”vit”.

1965 tog han sig in i Sydafrika och via Durban kom han till Kapstaden. Där i det slumrande parlamentet behövdes arbetskraft, folk som tillfälligt kunde hoppa in och till usel lön distribuera brev till parlamentsledamöterna och ta sig an vaktmästaruppdrag. Efter en månads anställning skaffade sig Tsafendas en kraftig kniv och inväntade ett lämpligt ögonblick för att hugga den i premiärminister Verwoerds kropp.

Efter mordet togs Tsafendas om hand av en psykiater. ”Jag är emot Verwoerd. Han är en utlänning. Han är nationalist och har inte folket med sig? Han har gått för långt, gjort ideologi av det? Lagen om omoral, säger att du inte får gifta dig. Den enda flickan som ville gifta sig med mig hade fel identitetskort. Och jag kunde inte hålla på att ändra mitt kort hela tiden.”

Det är ett av de få tillfällen då Tsafendas blir uttalat politisk i sin argumentering. Han flyttades från Robben Island till centralfängelset i Pretoria, där vakterna spottade i hans mat och pissade i hans kaffe. De sista åren vistades Tsafendas på ett mentalsjukhus. Där sökte Van Woerden upp honom. Han hade varit avskild från världen i tre decennier och var bortåt 80 år gammal. Han kunde inte ge någon form åt sina berättelser om det förflutna, om mordet. Han sjöng schlagers: Jeepers, creepers och Bei mir bist Du schön.

Han skrev dock på ett papper: ”Jag ångrar mig”. Vad det kunde ha för mening.

Henk Van Woerden ställer frågan om vem som verkligen var tokig: Premiärminister Verwoerd, med sina perversa drömmar om rasrenhet och åtskillnad under Guds överinseende eller Tsafendas, bastarden som skiljdes från familj, släkt och människor han älskade och som till slut mördade?

Galenskapens makt eller statsmaktens galenskap?

Tsafendas dog för två år sedan, 81 år gammal. Begravningen uppmärksammades inte.

Mordet var ändå, när det utfördes, lika skakande för Sydafrika som mordet på Kennedy var för övriga världen.

Tsafendas definieras bort, också i den nya historieskrivningen. I Nelson Mandelas biografi kallas han en vit galning. Vit var han inte, möjligen galen. Han tvingades leva sitt liv i eller i skuggan av det vanvettigaste system mänskligheten skapat.

dokumentärroman

Olle Svenning